Sitter med en ännu ungsvarm skiva emmerlevain och ett glas källarsval bärnstenslager och har ännu kvällspasset kvar som en ljuv eftersmak om läpparna. Liftade med hustrun som skulle till Fjärås för att simma sig ett par längder och på Kviafälten, just där ormvråken ömsom gled ömsom ryttlade i span efter något yrvaket och ätbart i dikeskanten, just där på mötesplasten - blev jag avsläppt.

Distanfart hemåt, fast och hård asfalt under fötterna för första gången på evigheter. Solen skiner lågt men ännu skarpt på min näsa och det finns rent av en eller annan sångfågel i träden, ropandes om hopp om vår. Klockan har jag stoppat undan i ryggfickan men gissningsvis är tempot runt 4:45/km någonstans, lägre uppför backen vid Dotetorp, högre i medlutet som följer därefter. Kärrbovägen och den namnlösa enskilda grusvägen över till Freadal och sedan vidare till Lakärrsvägen har ännu vinterväglag, vägen stryker i östkanten av fälten och skogsridån skuggar och kyler. De stöddubbade skorna biter emellertid bra i det kärva underlaget och farten är fortsatt bättre än den varit på länge - åtminstone utomhus.

Jag flyger förbi ringvägen och rätt var det är jag vid Stenudden och kan åter lämna den bara asfalten bakom mig. Sänker tempot till ett behagligt nedjoggstempo och ringlar med den isbemängda stigen i dess eget tempo genom skogen. Ut på Kroken för ett litet ärevarv upp till parkeringen, och så hem till det där väntande återhämtningsmålet. Paleokost i all ära, men utan nygräddad surdegsbröd och en eller annan pilsner vore livet allt en smula fattigare.