Efter den bejublade visiten på Tjörn hade jag en liten, fullt naturlig, svacka när inget kändes riktigt kul, kroppen kändes sliten och allt var meningslöst. Men även innan dess har det varit många rätt tunga och dystra dagar med tvivel på att livet är en möjlighet och inte ett måste. Jag tränar alldeles för mycket. Har för lite tid för det ena, prioriterar det andra för lågt och slarvar med det tredje. Så har det känts ibland.

Så plötsligt en dag inser jag att det har släppt. En sten som ligger mitt ute på en öde skogstjärn - och plöstligt en vårdag bryter den genom isen och försvinner. Plopp. Jag tränar i snitt 100 minuter per dag inte för att jag måste utan för att jag kan. Och för att det berikar mig som människa, frigör energi att ta itu med problem, ger mig kraft att vara en bra pappa, en kreativ fysiker och en kärleksfull äkta man. Utan inbördes prioriteringar. Låt vara då att disken gror i kökshon ibland och att det understundom blir en dammråtta för mycket i något hörn av huset.

Life is good. Så, då var det sagt. Ikväll går hårdrockomobilen i nordostlig riktning och imorgon är det race day. Igen.