Gluteus maximus på höger sida. Den känns lite spänd och knorvlig under den morgonjogg jag tar för att väcka kroppen på tävlingsdagen. Jag har inte sovit perfekt heller - och dessutom har en en lång dag av möten på Trollhättekontoret innan jag kan infinna mig på Slottskogsvallen och Solvikingarnas öppna klubbmästerskap i långdistans. Jag är emellertid på plats i god tid för mitt heat, som är det tredje och sista för dagen. Gott om tid att prata med folk, ladda och kolla in det riktigt snabba gänget som snurrar runt i det första heatet. Robin Lindgren är dagens snabbaste på 30:39 - Friidrottsförbundet har ännu ingen årsbästalista uppe för utomhussäsongen 2014 men kollar man på svenska resultat för 2013 finns det bara ett dussin vassare noteringar. Idag är han helt outstanding och varvar samtliga löpare.

Regnet ökar och minskar och ökar igen. Jag hittar en soffa och en kaffeautomat inomhus och väntar på att det ska kännas dags att värma upp. En halvtimme innan start kör jag ett par varv i ytterbanan i lugnt tempo. Veteranerna kör sitt heat för fullt och det är många fina insatser. Regnet sköljer allt pollen ur luften för de som har bekymmer med det och ger dessutom en bra avkylning. Det är heller inte särdeles mycket vind - svag motvind på upploppsrakan bara. Jag kör lite lätt löpskolning och ett par korta farthöjningar, sedan till startlinjen. En viss förvirring uppstår om varvräknarna men det ordnar upp sig och vi kan komma iväg.

Jag fokuserar på att hitta ett tempo som känns lätt men rimligt rappt och ska inte följa med i nån dum startrusning. Kollar farten redan efter 200 meter och har öppnat någon sekund för snabbt så jag släpper på gasen en gnutta bara och passerar första varvningen på 1:32 ungefär. Det är perfekt - planen är att hålla varv på 1:33-1:34 så länge det går och helst gneta sig in under 39 minuter. Andra varvet på 1:34, nu verkar tempot sitta. Mentalt har jag delat upp loppet i 5x5 varv, 2000 meter i taget. Det är som ett tröskelintervall fast utan vila. Den första gör jag på 7:48 vilket är på sekunden rätt, jag har en solviking i ryggen som jag vagt känner igen men inte vet namnet på - eftersom vi är jämna i fart kan vi säkert ha setts på ett eller annat lopp tidigare. Nu ligger han tätt i rygg på mig, jag kan höra på hans andning att han ligger högre i intensitet än jag men han kämpar på bra och ropar peppiga saker som att jag går som en klocka och håller farten bra.

Andra tvåtusingen på 7:47. Vi knaprar sakta sakta in på en blå tröja som legat tjugo-trettio meter före oss sedan de första varven. En plan jag hade var att efter de första tio varven kolla efter en bra rygg att vila i. Strax innan halvvägs börjar det som regel bli jobbigt, åtminstone mentalt - nästan oavsett distans - och kan man då skjuta bort de negativa tankarna genom att nagla blicken mellan skulderbladen på framförvarande och bara mata på är mycket vunnet. Jag tänker därför att jag kan lägga mig bakom den blå tröjan några varv och se vad som händer. Ansträngningsnivån känns hanterbar, andningen är förhållandevis lugn och den där sega rövmuskeln verkar ha shapeat till sig för den känns också bra - jag slår bort alla tankar på att det är förfärande långt kvar och tänker istället att snart är vi halvvägs. Vi blir varvade men temposkillnaden är inte så stor, det känns bra på något vis och vi glider i samma veva ikapp den blå tröjan. Han verkar dock ha en dålig period här för han tappar fart och jag får gå förbi tämligen omgående istället för att ta rygg. Istället hamnar vi i nästan samma tempo som en av de varvande löparna som verkar ha stumnat en aning.

5000 meter passerar vi på 19:28 vilket är helt idealiskt. Tredje tvåtusingen på 7:46. Här börjar det dock gå trögt; varvtiderna börjar gå upp mot höga 1:34 och 1:35. Min följeslagare märker också att jag tappar i driv för två gånger kommer han för nära och touchar mina fötter bakifrån. Han hostar fram ett förlåt och jag svarar nåt ohörbart. Det börjar vara kamp nu. Vänder mig inåt och försöker hitta flytet igen men det är långt kvar och de mentala fingrarna klöser mot ett hårt och ogästvänligt mörker som inte ger något vidare grepp. Jag vet att jag är på väg mot en bra tid men det är ännu många varv kvar. Då får jag äntligen draghjälp. Perfekt. Min vän solvikingen går om och lägger sig och drar i bra fart. Det känns som om tempot sjunker men kanske är det bara den mentala vila att få följa i rygg som lättar bördan en aning. Kollar inga tider nu, det finns inga incitament att jaga varvtider, bara bita ihop och kämpa.

Fjärde tvåtusingen på 7:53, så vi har alltså tappat en aning men inte så farligt ändå. Två kilometer kvar, det börjar bli gripbart. Jag ligger kvar i rygg ett varv till, kanske två men jag tror att han börjar mattas av lite min vän, och med 1200 meter kvar försöker jag lägga in en växel till och går upp och för igen. Jag har tränat bra för detta - det skulle kunna vara så att jag aldrig mer kommer att vara i så god form för 10000 meter, eller jag frammanar iallafall just den smått apokalyptiska nuelleraldrigkänslan inom mig. Det hjälper mig att plocka ut lite mer krafter från banken. Två varv kvar, nästa gång är sista varvet. Det här går bra, tänker jag, öka nu. Benen svarar, om är motvilligt. Sista varvningen och jag kollar på klockan. 37:36. Jag kan göra en fyrhundring på 1:24 om jag är fräsch. Det är jag nu inte men jag låtsas och bombar på. På bortre långsidan känns det som om jag ska dö. Bara tvåhundra kvar - in i sista kurvan och så upploppet - det evighetslånga jävla upploppet som bara blir längre för varje steg. Varenda muskelfiber gör uppror. Magen protesterar. Lillhjärnan gör revolt. Och så är jag i mål.

Officiell tid blir 39:08.5 och sista varvet gick på 1:32 - det som kändes som raketfart. Jag ligger kvar bakom mållinjen och försöker låta kroppen syresättas igen. Lite illamående av mjölksyran - vilket jag nästan aldrig blir - jag ulkar lite, släpar mig bort till en soptunna eller blomkruka eller vaddetnuär om det skulle komma något fysiskt resultat. Det gör det nu inte utan jag återhämtar mig ganska snabbt och kan konstatera att jag visserligen inte tog mig under 39 minuter men jag har åtminstone persat med omkring en halvminut. Och det är jag riktigt riktigt nöjd med.