När jag tänker tillbaka på min egen skoltid minns jag gympan som ett nödvändigt ont, och som något som hade rätt lite med fysisk aktivitet i övrigt att göra. Stökigt i omklädningsrummet och en del ångest förknippat med att inte vara önskvärd i något lag och att göra fel mest hela tiden. Innebandy har så att säga aldrig varit min paradgren och inte blev det bättre av att jag var och är en av jordens sämsta förlorare. Samtidigt kommer jag ihåg hur jag och grannpöjken sprang tjugo varv runt huset, förtio varv runt huset, sextio varv runt huset. Bara för att det var kul. Bara för att det gick. Lite irriterande var det att han alltid var snabbare men såhär i efterhand kan man konstatera att det var rätt bra backträning - huset låg i en sluttning och varje varv innehöll därför en backe upp och en ned på kanske tre höjdmeter. Då var det ju bara på skoj, och kanske just därför roligt.

Nu har jag engagerat mig lite i en föräldrasammanslutning på skolan där mina tösor går. Verksamheten bedrivs i projektform och det fanns redan bra och intressanta projekt för att utveckla skolmaten och miljön på skolan. Bland annat. Däremot fanns inget som berörde skolgympan, så vi bestämde oss för att dra igång ett projekt för att undersöka om och hur vi kan bevara den där glädjen i rörelsen som finns hos små barn och som i så många fall försvinner någonstans på vägen mot tonåren. (Och i de fall den inte försvinner blir den istället till blodigt allvar - även då med förödande konsekvenser för den där glädjen)

Jag har ärligt talat lite för dålig koll på hur skolidrotten bedrivs i dagsläget, första delen i projektet kommer nog mest att handla om att kolla på hur det faktiskt ser ut idag och vad som har hänt på tjugo år. Men av det jag hör från barnen så är det förbluffande liten skillnad. Så den första frågan är helt enkelt: När tar det slut egentligen? Mina ungarna nu är sex och åtta år och tycker att skoljgympan är jätteskoj och på rasterna gör de inte annat än springer runt på skolgården, hoppar, klättrar i klätterställningar och i träd och i allt annat som sitter fast. Om ett knappt decennium är sannolikheten rent statistiskt beklämmande stor att man får knuffa på dem för att de ens ska ta ett löpsteg. Skolidrottens uppgift är, eller borde iallafall vara, att ta vara på den där glädjen i rörelsen och ge ett avspänt och naturligt förhållande till fysisk aktivitet som kanske möjligen kunde sträcka sig in i och förbi tonåren. Min känsla är att det fattas lite för att man ska känna sig nöjd med utfallet.

Att bättre fullfölja den uppgiften skulle hjälpa koncentrationsförmågan på övriga lektioner. Det skulle några år senare hjälpa allmänhälsotillståndet hos den nyvuxna befolkningen. Högst sannolikt skulle det på köpet hjälpa idrottssverige genom att sent blommande talanger som annars aldrig skulle upptäckts får en chans att finna sin plats i idrottstillvaron. Frågan är om det alls går att göra bättre eller om den där avklingande rörligheten är en oomkullrunkelig effekt av hormoner och tilltagande bekvämlighet. En sak är säker iallafall, det finns alldeles för mycket att vinna på att inte försöka.