Hösten har virvlat förbi i ett töcken av jobb och åtaganden, både roliga och mödosamma. Träningen har skötts men med vänsterhanden och på sparlåga. Löpningen har jag vanvårdat en längre tid än så men nu har jag bestämt mig för att nu är det nog. Vecka efter vecka har jag tänkt rampa upp träningen bara för att hamna på ett mediokert jaså som räcker för att underhålla något lite men som inte når upp till den trivselmängd jag vill vara i.

Men jag vet ju att jag trivs i min kropp om den bara får träna sina tio timmar i veckan. Humöret blir bättre, arbetet effektivare och själva Roberten blir en trevligare och mer harmonisk varelse att umgås med. Men det är bara jag som kan se till att det händer. Det duger inte att krypa in i offerkoftan och sura över ogjorda pass. Det som krävs är ett visst mått av planering för att få det att fungera, men det vet jag att jag kan. Så. Bara gört.

Framöver ska det bli fem timmar löpning, tre timmar cykel, en timme simning och två timmar styrka. I tre veckor - sedan en vecka lite lugnare. Målet är först att springa milen ytterligare lite snabbare i maj, och därefter köra några snabba trirace under sommaren. Jag gillar olympisk distans skarpt och skulle vilja ha lite mer lopp i kroppen på den distansen nu. Till nästa höst om farten och lusten finns där kanske ett Lidingölopp och/eller en sen höstmara, vi får se lite.

Fokus nu är styrka och grundträning, mest lugna löppass men något backpass och lite kortintervaller ska jag nog få in ändå. Tänker jag. Fast idag är det en lång lugn farsdagslufs runt Ölmanäs för att visa mig själv att nu har jag - nog - bestämt mig. Skönt pass på omväxlande underlag, såväl asfalt som härligt höstsmetiga stigar. Gott det!