Sådär då. Jag har avverkat nästan en arbetsvecka efter semestern men checkade idag ut anständigt tidigt för att åka norrut i rockomobilen med hustrun. Förutom en utflykt till ett löparäventyr är det ett jubileum; för fyra år sedan förlovade vi oss just fjällmarahelgen i Vålådalen - sedan dess har det inte passat att komma tillbaka, det finns ju många spännande äventyr att välja på i slutet av juli / början på augusti.

Men nu är det dags att återvända till brottsplatsen, ikväll blir det övernattning i Orsa för att imorgon kunna dra vidare mot sportmässa, pastaparty och allt som hör till i upptakten till lördagens 1800 höjdmeter höga och 42 kilometer långa begivenhet. Jag har sprungit fyra gånger förut - första gångerna litet, familjärt, känslan av ett litet äventyr som Vertex-Patrik styrt upp ihop med sin flickvän. Efter hand alltmer välorganiserat men hela tiden med den där välkomnande familjemyskänslan i kärnan.

Nu var det som sagt fyra år sedan jag var uppe senast och arrangemanget har väl värförtjänt vuxit till en jämtländsk institution. Lite spänd är jag på hur det ska funka med startrusning och med mysatmosfären men jag är säker på att arrangörsgänget har koll på detaljerna. En sak är säker - att få springa en mara över Välliste, Hållfjället och Ottfjället och avsluta på Vålådalens fjällstation är en löparynnest; traillöpning kan knappast bli mycket bättre än så här.

Väderprognosen ser väl lite halvbister ut men å andra sidan - ju tuffare förhållanden ju högre upp räknar jag med att kunna ta mig i resultatlistan. I blöta, sugande förhållanden är det många svagare men likafullt snabba löpare som får vika sig. Tänker jag.