Objektivt sett har jag alldeles för lite vila i kroppen sen Kust till Kust men kroppen har känts rätt ok även om de lätta löppass jag kört har känts en smula sega. Två dagar innan start har jag en skum och obehaglig morgonskavank i vänster vrist - det går knappt att gå men efter lite uppmjukningsövningar klingar eländet av och försvinner. Bara för att plötsligt dyka upp på Brännö tio minuter innan start. Hur ska det här gå, tänker jag. Annars har morgonen varit strålande vacker - vi har åkt en tidig chartrad morgonfärja ut till Brännö Husvik och checkat in, ätit frukost och chillat en hel massa i gröngräset. Vi är i det här fallet framförallt min lagkumpan Lars och min kära Hustru som är med som support av hävd och ohejdad vana. Den onda vristen ger återigen med sig efter ett par minuters uppmjukning och är ingenting som jag oroar min föreloppspända lagkamrat med i det här läget. Funkar det så funkar det - gör det inte det så lär han märka det snart nog.

Vi har inte riktigt lyckats synka vår träning sådär lysande, jag och Lars. Den gemensamma samkörningen har begränsats till taktiksnack och ett gemensamt löppass vilket såklart är för lite. Men vi är glada ändå när startskottet går och vi äntligen får springa iväg över Brännö mot den första simningen över till Köpstadsö. Det blåser en hel del från söder men annars är det en solig och varm förmiddag - det blir varmt att springa i våtdräkt idag och vi börjar i nedcabbat läge, med våtdräkterna nere vid midjan. Vi kommer igång bra på löpningen men första simmet går trögt - Lars har lite svårt att hitta rytmen i början, antagligen för att vi inte är samkörda ordentligt. Efter ett tag lugnar vi ner tempot och hittar in i flytet igen. Upp på Köpstadsö har vi tappat lite mark och fastnar i köer på trailpassagen på norra öhalvan. Lite synd - det är en ganska kul krångelstig att springa på här, som nu förvandlas till skogspromenad - inte mycket att göra åt dock och när vi kommer till nästa fina stigsegment ute på Galterö, efter 11 km, har fältet spruckit upp såpass att vi kan springa på mer fritt. Och det är glädjande för Galterö utgör tillsammans med Vargö banans förmodligen finaste löpning med mjuka sköna naturstigar, sviktande gräsunderlag och lättlöpta berghällar. Här gör vi bra fart och vattenpassagen till Stårholmen, som egentligen bara är ett vad, går också smutt. Tuffare är den drygt femhundra meter långa simningen från Krokholmen till Känsö; här är vi exponerade för både den starka vinden från söder och de skapligt höga vågorna från västerhavet. Dessutom trycker strömmarna mellan skären oss utåt en aning. Resultatet blir en tuff resa ner till Känsö. Vattnet är klart och lite småvilt, maneter driver förbi under oss som fyrar i det blågröna dunklet och tyvärr är det också ett antal som fastnar på armar och ben. De är inte otroligt många men vi spenderar mycket tid i vattnet under loppet och de små skadorna från bränntrådarna har en tendens att ackumuleras ju längre dagen lider.

Modet är ändå gott när vi stökar oss över klipporna på Känsö och genom det stökiga sundet till Vargö, sedan väntar en omväxlande och löpdominerad bit av loppet - först stigarna över vackra Vargö och sedan söderut på Styrsös mer tillrättalagda gator och strövstråk. Det är mycket folk som hejar i landstigningen på Vargö och stämningen är på topp. På Styrsö blir det en massa high-fiveande med glada barn och dessutom står hustrun här och skriker på oss när vi springer genom de mysiga bykvarteren mot energistationen vid hamnen. Halva loppet avklarat. Ett par bullar, en massa vätska och en burk RedBull för säkerhets skull sen fortsätter vi. Styrsö är kuperat och vi går allt uppför de allra segaste motorna. Ned mot söder på ett klassiskt tungsprunget men vackert flismotionsspår - sedan ut på någon udde mot en ny simning igen, nu mot Rävholmen. Det är fortsatt vågigt; strömmen pressar oss utåt - mot vinden - och nånstans möts vind och strömmar och skapar märkliga svårbemästrade brottsjöar som vi måste forcera. Men iland på Rävholmen kommer vi och även här finns publik som hejar och står i. Roligt! Här har vi en kort, lite stökig bergslöpning över Rävholmen till nästa simpass. Det har mojnat något och när vi kommer iland på Sjumansholmen faller regnet tungt en stund. Ändå är stämningen god mellan stugorna här ute. Hejaropen ekar mellan husgavlarna och det är svårt att inte känna sig motiverad. Benen känns rätt ok och löpningen går fortsatt bra men det är ytterligare två simningar och ett kort strandhugg på Kårholmen innan vi får sätta kurs på Vrångö. Simningarna går ganska trögt och brännmaneterna svider konstant på armar och ben nu. Det är en seger och en lisa att få påbörja den sex kilometer långa löpningen runt Vrångö; det här är vårt element. Tre simningar kvar sedan är det spurt.

Vrångö erbjuder en lite trixig stig på nordudden och för resten av slanten en fin lättsprungen slinga på mestadels grusunderlag. Tät vegetation med vresved kantar spåret och luften är tung och fuktig som i tropikerna. Djungellöpning! Det börjar kännas lite segt men vi jobbar på bra ner mot Vrångö hamn där det blir ett smärre fikastopp för att orka loppets sista fjärdedel. Nu bär det av hemåt! Lars har lite mental uppförsbacke men strävar på bra ändå och vi plockar bra med placeringar på alla längre löp. Tre sega simningar kvar. Lite vätska på Sjumansholmen och vi laddar för den sista simningen tillbaka till Styrsö. Plötsligt, efter att ha sprungit runt hela Vrångö i ett vakuum med endast få lag kommer vi i ett helt stim och när vi kravlar iland vid Gula udden har vi ett helt gäng lag att plocka ikapp på de fyra kilometer som är kvar. Ner med våtdräkterna i farten och så trycker vi upp tempot. Tungt nu men det är jobbigt för alla och det 4:45-tempo vi mäktar med vinner på de flesta här nu. Över bron till Donsö och in på sista kilometern mot målet i hamnen. Vi hämtar hem ytterligare ett lag med tvåhundra meter till mål där hustrun än en gång står och skriker på oss och går i mål som 65:e lag på just under sex timmar trettio minuter. Trötta och nöjda och med helt galet svidande ben och armar får vi en välmatad gottepåse, saft och bullar; ett riktigt bra pass är till ända. Och foten, den kände jag inte av en enda gång under loppet.