Orosmoln

Veckan började bra med ytterligare ett riktigt fint marafartspass, den här gången 3x6k med bra tryck trots en tidig morgontimme. Sedan gick det bara utför, en efter en däckade i influensa här hemma och i torsdags avbröt jag veckans 103/97-pass med kli i halsen och en kropp som inte ville vara med alls. Dessutom med en tilltagande känning av en irriterad sena i vänster framfot.

Vilat riktigt hårt sedan dess men idag vågar jag mig ut på ett testpass. Försiktigt iväg upp längs ringvägen. Det känns rätt ok i kroppen men foten vill inte till 100%, det ömmar i frånskjutet - bara en aning men tillräckligt för att det ska hämma mig, jag springer lite spänt och det blir inte riktigt bra. Och att höja farten från femtempo känns inte aktuellt.

Jag kör sju-åtta kilometer i den farten, runt ringvägen och tillbaka hemåt. Ut på kroken för en extrasväng innan jag lägger ner och upptäcker att på det packade lergruset på promenadslingan får jag precis så mycket avlastning under foten som jag behöver, det går att slappna av i löpningen igen och jag släpper upp farten i ett par kilometer - först till 4:40-tempo och sedan till 4:25. Känns riktigt skapligt men jag låter det vara där och pressar inte på mer utan vrider istället ner till nedjogg och tar mig hemåt igen. Drygt ett dussin kilometer får räcka idag - får se hur jag gör i veckan som kommer. Antagligen får det bli många varv på slingan här hemma om det nu är det jag tål, en hel del vila får det nog bli också.

Återstår mara två veckor till maran och det är en balansgång att få in de sista tuffa passen och samtidigt hålla ihop kroppen - bäggedera skulle behövas för en perfekt prestation i Rom. Det får inte vara för lätt - då kan man bli ofokuserad!