Nummerlappsutdelningen på Ottfjället upp öppnar föredömligt nog en halvtimme före utsatt tid. Hinner därför hänga med till Nulltjärn på Hustruns simpass och får ändå gott om tid att påta med chip, nummerlapp och den sent tillkomna extrautrustningen i form av extra tröja och skaljacka. Utrustningen kom till som en säkerhetsåtgärd då vädret varit minst sagt skakigt. Fram till en timme innan start hällde regnet ner som ur en tappkran och de tidiga väderprognoserna talade om åska. Men lagom till start avtar regnet och molnen skingras en aning; tävlingsledningen måste ha mycket täta kontakter med vädergudarna.

Spänd stämning, nedräkning från speakern och så går starten, ut på den nyanlagda rullskidvägen från fjällstationen, drygt en halvkilometer hyggligt plan löpning innan vi svänger vänster uppför lappvägen. Det är drygt sextio startande och jag kan konstatera att skyrunning-eliten, multisport-eliten och ett antal riktigt namnkunniga skidåkare upptar en stor del av startlistan; jag var topp 50 bland halvmarans drygt 300 startande i lördags och topp 50 här är förmodligen en likvärdig prestation. Huvudklungan drar iväg i 3:30-tempo på den plana inledningen av loppet, jag hoppas väl lite att några ska ha förivrat sig men det är inte många löpare jag kommer ikapp senare under loppet så sanningen är nog att det är ett riktigt starkt startfält.

Lappvägen är fint löpvänligt grus i ca 10% motlut, ett bra tillfälle att hitta sin fart uppför fjällsidan. Jag känner mig stark och plockar ett par placeringar tidigt. Kollar stigningshastigheten på klockan, planen är att ligga runt 15 m/minut och det är där jag håller mig. Jag driver på bra uppför, känner dock att det är rejält varmt och pulsen ligger högt, kanske nära max rentav. Intalar mig att det blir flackare bara jag får lämna grusvägen och biter i lite till. Fjällskogen glesnar omkring oss och lämnar plats för kråkris och ljung, vi vinner snabbt höjd men är ännu kvar på det lättlöpta grusunderlaget. Men hu vad tufft det börjar bli, pulsen i taket och jag känner mig helt galet varm. Lättar på ryggsäcken för att få in luft i ren desperation men inget hjälper.

Efter tre kilometer når vi vattenfallet och ska lämna vägen, min minnesbild av rutten är att det blir flackare här men i verkligheten är stigen ganska brant i ytterligare någon kilometer, dessutom är den blöt och tungsprungen; mina Icebugs biter bra på lera och blöta spänger men centralkapaciteten slår i taket nu. Jag blir tvungen att gå ett par minuter för att inte kollapsa fullständigt. Släpper förbi en handfull löpare och joggar långsamt uppåt igen; det är blött, som att springa i en bäck stundtals men stigen blir äntligen lite flackare och jag kan förbereda mig på den sista kilometerns toppattack; 200 höjdmeter på svårsprunget underlag. Jag möter de första löparna på väg ner igen, toppen är molnig, blåsig och ogästvänlig idag och inbjuder inte till någon längre vila.

Jag kommer upp i intensitet igen, sneglar på klockan och ser att jag tar närmare 20 meter per minut. 45-minutersgränsen är bortom räckhåll men håller jag ihop det kan jag nå 50. Biter ihop och tuggar på, det är än kargare här, stenigt och blåser kallt. Moln sveper in omkring oss, ovanför mig ser jag en samling kryss som markerar ett krön strax innan toppen. Inte långt kvar nu - ser figurer i dimman som måste vara imål. Toppröse, mållinje. Precis under 48 minuter; det duger fint. Knäpper ett par bilder, får ett heja-SMS av hustrun som håller koll nere på sporthallens live-streaming; känner mig lyckligt lottad som har så bra support.

Jag pustar, käkar lite målgångsgodis, tittar på utsikten som helt mirakulöst öppnar sig för mig under mina fötter. Sedan är det dags att jogga ner till målbuffén. Det tar ett tag men det är det värt. Förutom god mat, trevligt sällskap och gott öl visar det sig dessutom att jag vinner en startplats i Bydalsfjällens helt hysteriska ultra; 49 km och 2800 höjdmeter - lördagens Fjällmara kommer att bli en västanfläkt i jämförelse.