Hustrun ska med en rödögeexpress inåt landet och som vi samåker är jag tidigt på jobbet idag. Det passar mig bra på flera sätt: Dels hinner jag till kontoret innan morgonrusningen, vars köer växer exponentiellt med antalet snöflingor på marken, dels hinner jag stöka undan en del arbete på förmiddagen och istället ta en riktigt lång lunchrunda. Jag käkar halva matlådan, pastasallad, redan vid tiotiden för att slippa avsluta passet på tom mage - tidig frukost och sen lunch kan bli rätt drygt om det dessutom ligger ett långpass däremellan. När klockan närmar sig halv tolv är det fortfarande riktigt surt ute, blåsigt och blötsnö som yr åt alla håll. Känner mig måttligt sugen och inser samtidigt att klockan ligger hemma. Tänker efter en gång till och förklarar tålmodigt för mig själv att jag inte behöver en GPS för att kunna springa och att det planerade passet ska fortgå i lite drygt två och en halv timme och att distansen i sig inte är viktig.

Kommer så äntligen iväg, på Guldheden ligger snön i ett centimetertunt skikt och knarrar vintrigt under skorna. Lätt och fin jogg bort mot Sahlgrenska och det känns bara grymt skönt att inte kunna snegla på några kilometertider - det här ska bli ett soft men ganska bra långpass tror jag. Vinden sliter i jackan och armarna är en aning kalla i början men jag jobbar på, snart är jag inne bland Änggårdsbergens skyddande trädstammar, det sliter och knakar i trädtopparna men nere på marken är det för det mesta lugnt. Inte så mycket snö på stigarna heller, det mesta fastnar på träden och det som når marken ligger inte heller kvar i någon större grad.

Jag passerar Finns mosse på sydsidan och rullar ner i Brattåsravinen. Fortfarande otvunget och med ganska rappa ben; efter sju-åtta kilometer kommer jag ut i Fässbergsdalen vid anstalten, SCA och Mediamarkt. På asfalten är marken slaskigare och ute på slätten river och kyler vinden mer igen, jag längtar omedelbart tillbaka in bland träden. Händelselös slätlöpning bort till Sisjögatan på andra sidan dalgången och så lugnt och lätt uppför den kilometerlånga slakmotan till Sisjöns fritidsområde.

Jag har länge sneglat på kartan över alternativa vägar mellan Oxsjön och Sisjön men har aldrig haft anledning att pröva något annat än Sandsjöbackaleden, som är det logiska valet om man bara passerar enkel väg mellan de bägge sjöarna. Idag vill jag emellertid ha till en runda, jag ska ju tillbaka till jobbet gubevars, och jag slår därför in på motionsspåret väster om Sisjön. Härifrån finns en stig längs västra kanten av Sandsjöbackareservatet och när man är mitt för Oxsjön finns en bra väg in. Stigen är bred, av motionsspårskaraktär, böljar upp och ned men är klart löpvänlig. Skogen är djupgrön och elegant accentuerad av snöpuder. Skoknarret är bitvis markant, blötan inte särdeles besvärande. Löpningen som sådan känns också bra halvannan timme in i passet. Det enda abret är möjligen att fingrarna är en smula kalla.

Oxsjön ligger grå och ser riktigt elak ut i de hårda vindbyarna - som letar sig ned även till den av skogen annars så väl gömda vattenytan. Kort paus med en slurk vatten från vätskebältet innan det bär av tillbaka mot kontoret igen. Nu på den välbekanta Sandsjöbackaleden, sträckningen från Oxsjön till Sisjön är en gammal favorit; klättringen upp från Kringelsmossen känns ordentligt i benen och än är det en dryg mils löpning kvar till den varma duschen och den andra halvan av lunchlådan. Biter ihop och besegrar motan, rundar Sisjön och får sedan ett par kilometers riktigt lätt löpning tillbaka ned i Fässbergsdalen som belöning.

Nu börjar hungern trots allt komma tillbaka men det är inte långt kvar och jag unnar mig en avstickare in och uppför Fässberg, över åsen och ner genom villaområdet. Rundar koloniträdgården och inser försent att jag tagit fel väg, den här slutar vid en stängd grind vid foten av Västerberget. Väljer mellan att vända tillbaka och runda staketet på östra sidan - tänker att upp ska man ändå och kör offroadvarianten längs staketet. Den brantaste biten är olöpbar, åtminstone med 25 km i benen, men snart nog flackar den värsta backen ur och jag kan återuppta en lättare jogg.

Från krönet på Västerberget återstår bara några lätta onduleringar innan jag äntligen får rulla ner i Toltorpsdalen, upp igen på andra sidan och så fortsätta vidare till kontoret för en rätt lång och skapligt varm dusch. Och resten av den där pastasalladen då.