Det är lördag och jag är i Fjärås och hustrun kör hem med kidsen så jag kan kuta långpass. Punkt till punkt är liksom min grej, men det är bara femton kilometer hem raka vägen. Den roligaste omvägen, över Gällinge, känns dock för lång och för tung för att vara aktuell just idag så istället springer jag Vallbyvägen bort mot Rolfsåbron, åt väst-nordväst snarare än söderöver. Lynniga kalla vindar drar i mig och jag undrar lite om jag klätt mig för klent - än så länge är jag pigg och varm och har vindpustarna mest i ryggen men förr eller senare måste jag ju vika söderut. In i vinden.

Fast på andra sidan Varbergsvägen väntar vad som obegripligt nog är ett för min del helt nytt vägval. Hanhals kyrka har jag brukat som vändpunkt vid ett eller annat intervallpass på cykel men resten av Hanhals kyrkväg är pristin mark. Och ändå är det en både hyggligt gen och fantastiskt trevlig väg att springa på. Normalvägen mellan Fjärås station och Kungsbacka är den raka Varbergsvägen, som skär tvärs över det ena vida fältet efter det andra. Den här smala men asfalterade vägen smyger upp i ett skogsbryn och vindlar iväg in i naturen på ett helt annat sätt. Lite skydd för motvinden får jag också.

Jag springer utan klocka idag och dessutom utan att veta hur långt passet blir - nånstans mellan två och två och en halv mil gissar jag på baserat på en flyktig kartkontroll innan jag stack. GPS är bekväm farthållning men det är lätt att bli slav under klockan och ovanan att bryta sitt flow bara för att kolla hur fort det går är svår att bryta. Ändå är det som att ständigt öppna ugnsluckan för att kolla om brödet är klart; det tar längre tid och det kan lätt ge en sämre skorpa. Alltså - idag en lektion i påkännlöpning.

Bruset från E6 kommer närmare, på andra sidan skogsremsan nånstans brusar massor med bilar men här är det nästintill tomt på trafik. Skönt. Jag springer nedför en backe och så, efter vad som bör vara mer än en halvmil men mindre än en mil av sympatisk jogg på helt nya vägar är jag åter ute på Varbergsvägen. Jag känner mig lätt och fin i steget när jag svänger ut - fortfarande lätt förbluffad över det i min lilla värld nyfunna vägvalet. I samma ögonblick som jag sätter foten på Varbergsvägen träffas jag åter av de bitande sydvästvindarna. Hemma är tio kilometer bort, på spikraka vindutsatta vägar, just i sydvästlig riktning.

Jag förtar mig emellertid inte utan dricker lite vatten ur vätskebältet och fortsätter i hyggligt låg intensitet hemåt. Farten rasar i botten, vilket jag bara vet för att jag ser och känner det; det är en lisa att slippa se det i hårda siffror. Samtidigt är det en god löpskolningsövning för min del, jag måste som alltid koncentrera mig på att få kraften i steget framåt, att trycka upp höften och inte falla bakåt. Gör jag det i den här vinden kommer jag dock snart att blåsa baklänges och alltså ser jag istället till att springa rätt.

Men visst går det segt och det hjälper inte heller att det varit lite glest med långpassen på sistone. Riktigt nöjd pssserar jag Österbyn och defilerar längs ringvägen fram till den sista lätta nedförskilometern. Gott. Och distansen? Klart jag blev tvungen att mäta den väl hemma. 24,2 km. Funkar.