Det finns cykelpass och så finns det cykelpass. Den överväldigande majoriteten av mina cykelmil ligger på pendeldistans, mellan de 50 och 65 km jag har in till jobbet lite beroende på väg (om jag inte rullar upp till Trollhättan då, då blir det lite längre), och alltså i eget tempo vilket oftast blir hyggligt lugnt. Ibland kan jag ge mig ut och socialköra med nån cykelklubb, då blir det ofta runt tio mil i en välordnad klunga i hanterbara hastigheter. Fikapaus halvvägs och massa trevligt småprat - lika mycket socialt som träning ofta.

Anndag påsk har dock Tri-Ullis utlyst ett långt och hårt pass på tempocykel - tolv kuperade mil i 30+ km/h är planen. Jamen fine dårå, väderprognosen är helt strålande och jag är sugen så även om cykelformen är minst sagt tveksam så tänker jag att en bit kan jag väl hänga på iallafall. Rullar hemifrån med Hustrun som ska jobba på en orienteringstävling och trampar sedan två mil själv i avsiktligt lågt tempo in till samlingsplatsen i Kungsbacka.

Lite spänt uppsnack innan, de flesta har lätta fina tempocyklar, jag kör med min trogna linjehäst extrautrustad med tempoklyka (dvs ett extra handtag rakt fram som gör att jag kan ligga ner mer och bekvämare). Peter O kommer insnurrande i sista minuten och konstaterar att han har lite halvdåligt med tid egentligen och undrar om vi verkligen måste ha nån fika idag. En kall klump växer i magen på många, med P på draghumör kan det bli hur jobbiga pass som helst - han tränar mycket och hårt och har i det närmaste orimlig kapacitet. Mycket riktigt, han ligger större delen av tiden längst fram och bryter vinden och håller ändå farten uppe både nedför och uppför. Inimellan rullar han ner och hjälper tillfälligtvis avhakade cyklister plocka ikapp igen, däribland mig vid ett tillfälle.

Vi dundrar österut och söderut på småvägarna norr om Lygnern och så ner mot Hyssna och Kinna. Jag hänger med bra sålänge det är backigt och motvind. Jag är rimligt lätt och klättrar bra - de renodlade tempohojarna kommer inte riktigt till sin rätt i uppförs och krokigt. Känner mig stark på de slingriga vägarna med många höjdmeter inne i skogslandskapet. Efter fikat rullar vi västerut igen och har medvind, dessutom planar vägarna ut och då får jag svårare att hänga med. Till yttermera visso börjar de nu över tio avverkade milen sitta duktigt i benen. Jag har ändå planerat lämna flocken och vika hemåt i Idala men jag tar min Mats ur skolan ytterligare ett par mil tidigare, strax innan Horred. Det är en märklig känsla att pressa på i dryga fyrtio km/h och ändå tappa mark, det går undan i medvinden. Peter försöker hjälpa mig få kontakt med klungan igen men benen är möra och kroppen och psyket orkar inte upparbeta den intensitet som krävs så jag tar nöjt farväl och rullar ur hemåt.

Allt som allt ändå ett finfint pass med stygg intensitet i ett par timmar och för min del nästan sexton avverkade mil innan jag får hänga upp cykeln för dagen på sin härför avsedda krok. Gott det.