Känns otroligt att det snart gått två veckor sedan UltraTri Sweden. I backspegeln är mitt deltagarejag nog mest nöjd med att ha simmat riktigt bra och klarat av att springa vettigt hela vägen. Cyklingen var egentligen lite för passiv men om man betänker att den var just det gick det hyggligt fort. Och den var precis så försiktig som den behövde vara givet min klena träningsgrund - annars hade säkerligen hela korthuset rasat under söndagen. Så jo - mitt deltagarjag är nog nöjt ändå. Och mitt banläggarjag är alldeles överlyckligt över att banan funkade så fint som helhet. Lite tidsoptimism avseende hur lång tid den faktiskt tar att köra, framförallt under den tunga tunga söndagen, men ändå både en bedövande vacker och hiskeligt tuff upplevelse. Som jag sade innan - ett monster. Eller kanske en siren.

Men nu blickar vi framåt mot nya mål. Till helgen ska jag köra Öloppet ihop med the mysterious mr LarsB - som jag bara träffat på ett alldeles för kort löppass. Mina löpben är ännnu ganska sega och kommer nog inte att gilla att springa så fort men slipper jag bara simma med sälar, ärrade öppetvattensimmare eller topptriathleter räknar jag med att få vila bra under simbenen (no offence L). På lördags vankas iallafall dryga tre mil riktigt härlig trail i södra skärgården med 5 km simning i småstötar som paus. Väderprognosen lovar sol, kanhända lite folkfest också - publikvänligt och mysigt arr är min minnesbild av förra året. Blir kul!

Imorron ska jag testa om ruttetiketterna sitter kvar - annars blir det den gamla hederliga tuschpennemetoden.