Det som fångade mig när jag började springa lite längre för bortåt tjugo år sedan var den där känslan där man måste släppa hur långt man har kvar och bara finnas i löpningen. När målet är för gruvligt långt bort att tänka på utan man bara måste finna att här och nu är bra. Det kanske skaver lite här, den där trötta muskeln där knorvlar lite för varje steg men det är ändå ok - utsikten är vacker eller det grå regnet piskar på ett osedvanligt vederkvickande sätt i pannan. Jag måste inte tänka på slutet, snarare är passet som sådant min respit från en grå verklighet. Varför ska jag se fram emot slutet? För mig då handlade det om pass på två eller tre timmar och kanske precis över två mil. Ofta asfalt eller grus, åtminstone okomplicerad terräng. 

Efterhand har gränsen för det där transcedentala läget flyttats framåt, livet är mer komplicerat och påträngande, dessutom är jag mer van - alltsomallt tar det allt längre tid att nå det nollställda sköna läge där jag bara springer. Och gränserna för vad som är onormalt långt flyttas i takt med det. Då, för tjugo år sedan, kunde man vid fikabordet på jobbet nämna att man sprang en halvmara och det var ok - alla visste vad Göteborgsvarvet var. En mara lät plågsamt men fortfarande inte jättekonstigt. Men nämnde man distanser bortom mara möttes man alltid av en glasartad och oförstående blick, ungefär som om man hade berättat att man brukade skära sig i handlederna varje morgon. Det gick liksom inte fram och ingen kunde relatera. Sådan tur då att internetbubblornas tid hade börjat och man kunde hitta människor som förstod i Stockholm, Gävle, Korpilombolo och i Kungälv. 

Och nu sitter jag här och läser athletes guide inför Algarvine Ultra Trail. Trettio mil, låt vara ganska okomplicerad, traillöpning på maximalt 72 timmar. Okomplicerad men skapligt böljande, nånstans mellan 6000 och 12000 höjdmeter ska forceras, oklart hur många - siffrorna varierar. De första reptiderna är ganska tajta så man kan glömma att springa på negativa splits - första fyra milen på maximalt sex och en halv timme. Det klarar jag ju, men sen ska jag köra på i 26 mil till... exciting! Kollegorna på jobbet höjer fortfarande på ögonbrynen men ser åtminstone inte ut som de vill låsa in mig längre. Möjligen har de bara lärt sig maskera sina känslor, men man får glädjas åt det lilla.

Sista långa långpasset är avklarat, det blev en nästan fem mil lång drapa i Sandsjöbackaterrängen. Svårt att prata om race pace - stigarna i Sandsjöbackareservatet är långt mer tekniska än vad jag räknar med att stöta på i Algarve, även om kuperingsgraden är ungefär densamma. Tanken är iallafall att köra rejält lågintensivt och hitta det där evighetsläget där jag egentligen inte blir sliten utan bara kan lägga på en kilometer till och en till utan att det blir ett problem .Och fysiskt är det ganska oproblematiskt att parkera bilen i Lindome vid halv fem på morgonen, men mentalt är det lite segt. Efter en halvtimme lämnar jag vägarna och försvinner in i skoglandskapet. Ännu ett bra tag till gryningen.

Uppe på drumlinen kan jag blicka ner över bilarna som redan börjat köa på för en jobbdag nere på motorvägen - redan nu! Så glad att jag inte sitter där nere, joggar istället på på mina mjuka stigar högt uppe i skyn. Söderut mot Kyrkobyn-Dala. Den här svängen söderut innehåller så många komponenter av trailöpning; den blå stigens lätta kuperade lövskogsstig, lite grusväg och sedan barrskogsstigen på rött spår förbi VIldmossen. Fel säsong för ugglor idag men djup skön vildmark. Stigen vidgas och det blir en kort bit asfalt innan jag vänder norrut. Sandsjöbackaleden från Kyrkobyn-Dala innhåller en del riktigt tuffa partier, tunga lerpassager och trixiga höga hällmarker, men det är ruskigt skön trail och dessutom kommer morgonljuset just här. Jag håller ett lågt tempo och matar på med vätska och energi kontinuerligt, det här är en övning i perpetual motion och inte en uppvisning i snabbhet. 

Sakta gnetar jag på norrut, de tungsprungna stigarna i söder lättar upp i bredare passager kring Spårhagavägen bara för att åter bli tuffare kring Årekärr och upp mot Oxsjön. Skvaltkvarnen är som alltid vacker och värd ett soft häng i sig själv och när man kommer till Oxsjön och Sisjön är det breda gruset en lisa under fötterna. Ned från Sisjön och får en kaffe och en korv med bröd på Circle K i Fässbergsdalen. Varit ute ganska många timmar och inte fyllt på med mer än medhavt, skönt att gå på toa och även att käka nåt varmt innan jag ger mig i kast med sista biten. 

Genom Änggårdsbergen testar jag några Sandsjöbackatrailnyheter för året, som ska ge en mer homogen trailkänsla till vårt lopp i januari, det är lite mer av mindre skönt vindlande småstigar och lite mindre av grusautostrador. Kan inte annat än konstatera att jag tycker stigarna sitter ihop på ett fantastiskt bra sätt, goda växlingar mellan snabbt och lättlöpt och trixiga svårare partier - det här kommer att bli skoj. Jag kör även igenom våra tre nya kullar Anneberg, Landala och Skansen kronan innan jag tycker att jag kan konkludera passet och jogga ner sista biten till kontoret. Känner mig fortfarande skapligt lätt i kroppen under dagen - och även om jag segar ihop lite under dagen är det inte sämre än att jag kan jogga en knapp mil i terrängen även dagen efter. Nu ska det mest bidas och byggas form de sista två veckorna!