Dags för ett lite längre lunchpass igen; högervaden känns lite bråkig men inte tillräckligt mycket för att det ska vara lönt att lyssna till gnället; nästa vecka kommer den ändå att få vila lite igen. Jag lurar in i det sista på vad för pass jag ska köra - jag vill ha terränginslag men inte helt gå ner mig i det långsamma backträsket, det blir så lätt bara ofokuserad fluffjogg av det hela vet jag av erfarenhet. Därför börjar jag med en timmes platt och rak slätlöpning söderut längs Säröbanan. Vinden snett bakifrån och en eller annan snöflinga i luften. Trafiken brusar på Dag Hammarsköldsleden till vänster om mig - cykelbanan jag belöper är rak, hård, nästan helt plan och fullstädigt skoningslös. Gula kilometermarkeningar från Göteborgsmaran flyter förbi under mig men förutom dem och väldoften från Pågen som kommer och går när jag passerar Högsbo befinner jag mig i en sensorisk öken.

Så kommer jag ned mot Billdal och vid golfklubben sveper den gamla banvallen fram i vida bågar längs strandlinjen, trafikbullret tystnar och istället välkomnas jag av den karga västkustskärgårdens lite bistra leende. Vid Stora Amundö ligger båtar uppstaplade, en och annan båtägare är här och idkar vinterunderhåll på sin ögonsten. Jag svänger skarpt vänster, lämnar kustlinjen och påbörjar en långsam men obönhörlig stigning in mot Sansjöbackaskogen. Tempot bedarrar och mentalt är jag nästan framme trots att inte halva passet är sprunget än; jag ska ju bara upp till Oxsjön och sedan ta mig tillbaka till kontoret. Hur svårt kan det vara?

Under Säröleden och upp i ett bostadsområde som klamrar sig fast vid kanten av Sandsjöbacka naturreservat. Ett kortare parti stiglöpning förbinder området med den större vandringleden som stryker förbi Oxsjöns västra strand. Då var jag här igen - bara drygt en vecka sedan sist, även om vägen hit förra veckan var kortare men mer kuperad. Nu som då fortsätter jag norrut till Sisjön, över den väl underhållna parkvägen som tvärar över branta åsar mellan de två skogstjärnarna. Kalla fingrar men gott humör, ganska lätt löpning - jag får koncentrera mig på att hålla en rimligt god form i steget men jag trycker inte på nämnvärt, det är inte syftet med dagens pass. Njuter av den fina löpningen kring sjöarna och utför travslingan som ringlar ned genom den täta granskogen till Fässbergsdalen.

Nere i dalen vidtar en kort interludium med blåsig asfaltslöpning över den vida och vindutsatta slätten. Över Pampas och in i skydd vid den lilla skogbeklädda vårta som är det egentliga Fässberg. Upp upp upp och så belönas jag med ett par hundra meter av utsökt stiglöpning norrut in mot västerberget. Lite småhungrig och aningen spak närmar jag mig de sista rejäla stigningarna upp i Änggårdsbergen, jag väljer den västligare rutten från villaområdet till femstigskorset - en koncis men förhållandevis löpvänlig klättring om kanske 50 höjmeter till ett mycket fint stråk norrut från Eklanda förbi Trinde Mosse och till Södermalm. Änggårdsbergens typiskt växlande natur och vältrampade stigar skänker tröst; här har jag springit så mycket så det kan omöjligt vara långt kvar av passet.

Över Möldalsravinen och uppför den steniga branten till Södermalm. Tänker att den här backen kan inte vara helt olik slutstigningen i Norseman, bara att där klättrar vi typ åttahundra meter i stenskravlet istället för fyrtio. Har inga illusioner om att det kommer att vara så mycket löpning i den spurten dock - men idag springer jag med viss möda uppför brinken. De sista kilometerarna tillbaka till kontoret är inte helt plana de heller men de utgörs av mer mjukt böljande asfaltslöpning, först ner i Toltorpsdalen och sedan upp igen över Guldheden. När jag närmar mig trettiokilometersstrecket och nästan har slutit cirkeln i en stor och nästintill perfekt löprunda slås jag av tanken att springa ett varv till. Skrattar lite åt mig själv men svindlar lätt vid insikten att jag skulle kunna göra det. Funderar lite på hur lång tid det skulle ta - första varvet utan disposition av krafter för mer löpning än så går med tio minuter tillgodo på tre timmar. Ett andra varv skulle förmodligen ta uppåt fyra. En angenäm tanke att tänka och stark i sinnet går jag av banan vid varvning för att duscha, äta lunch och jobba lite till. Det där andravarvet förblir - såklart - en fantasi.