Jag är ganska befriad från prestationsångest i min löpning. Kanske är det också därför jag presterar så mediokert - det är fullt möjligt. Visst gillar jag att spänna bågen mot både möjliga och omöjliga mål, och visst dallrar det till i nerverna inför tävlingar och större lopp. Bortom det - njä.

Men det finns ett element i min löparrelaterade tillvaro som, samtidigt som jag gillar den, genererar en känsla av genuin ångest inombords. Och det är loppsnitslandet. Att som ensam ansvarig för att en större flock löpare ska hitta rätt stig på någon av de trailbanor jag lagt är, faktiskt, en form av ok jag frivillligt lägger på mig, gång på gång. 

Jag filar ganska mycket på banläggningen, komponerar, vill ha en sammansättning som funkar och som jag kan försvara. Utsikter, miljöer, underlag, alla ska växla i en rytm som går att förnimma. Så långt fungerar analogin till musiken; men där kompositören kan förlita sig på en orkester som förhoppningsvis förmedlar den avsedda känslan till lyssnaren måste banläggaren förmå lyssnaren att spela verket själv. Och vi löpare spelar ju så in i bänken olika hela tiden, det är liksom en del av tjusningen men det gör också att det som är rakt fram i ett stigkors för mig är ett helt ologiskt vägbyte för någon annan. Och det jag uppfattar som en tydlig pil mitt i synfältet ser den trötta löparen bara med viss möda. 

Den uppenbara lösningen hade ju varit att dra en längsgående lina längs hela banan. På den stökigaste och mest svårsnitslade kilometern på Hallandsleden Terräng i helgen spenderade jag ca 100 meter markeringsband, just där *tror* jag inte att någon sprang fel, men säker är jag inte. I det stora hela satte vi ändå arrangemanget riktigt bra tycker jag. Några sprang ruggigt snabbt; några andra njöt länge av de fina miljöerna. De flesta tyckte banan var tydlig, utmanande, varaerande och, faktiskt, välmärkt. Och vädret var ju helt otroligt somrigt. Väl gassigt att springa långt i men man kan inte få allt. Jag är, tror jag, ganska nöjd.