Lunchpass. Mildare idag - fortfarande kallgrader men milt nog för att vägarna ska bli bruna, moddiga och allmänt eländiga. Så jag väljer bakstigar och parkstråk över till Änggårdsbergen - och dit in når inte salteländet. De små stigarna är bäst, enstaka fotspår som följer de snirklande vita diskreta linjerna genom landskapet, de linjer vi brukar kalla stigar sommartid och som nu är täckta med mjukt vitt puder som fyller i alla ojämnheter.

Nedför Mölndalsravinen och jag konstaterar att vaden håller bättre och bättre. Hamsterpasset igår verkar varken ha gjort till eller ifrån, om något har det väl isåfall gjort till. Tystnad och snöknarr, jag pressar mig genom undervegetation på några ställen - duckar under grenar slår ris åt sidan och når Bauerskogen i de södra delarna av ravinen. Upp på skrå på en otrampad stig kantad av tjockt blåbärsris och så är jag ute på den stora stigen tillbaka upp till Trinde mosse. Som givetvis ligger frusen och vit.

Tillbaka en dipp ner mot Eklanda och upp på Bredfjäll innan jag får ett välförtjänt backbreak av slätlöpning på de stora stigarna runt Änggårdsbergens nordliga och stora mossar. En mil löpt och jag svänger ner ytterligare en vända mot Eklanda, den här gången längs Brattåsravinen. Lättlöpt och fint i mjukt medlut som lugnet före stormen - i form av den bombastiska tvärslöpningen nere vid Eklanda följt av ridstigen och den ohemula klättlingen uppför Västerberget, för dagen förstärkt med en isfallsbestigning.

Den böljande löpningen tillbaka norrut till Södermalm ter sig som lättjogg och jag är rätt nöjd med att raska av de sista två kilometrarna brunsörja så snabbt och lätt det bara går. Inga personbästan idag - dryga sjutton kilometer tar en timme och trekvart i anspråk. Men det är skam vad fint det är i skogen nu och om valet står mellan vit flufflöpning på småstigar och att halka runt på moddbemängd asfalt så... tja... det känns som inte ens riktigt som ett val faktiskt.