När vi en gång skapade loppet Sandsjöbacka Trail var en av de bärande tankarna att visa upp vilket fantastiskt naturområde vi har, inklämt men ändå jättelikt, mellan Kungsbacka, Göteborg och havet. Då, för snart tio år sedan, kändes det som om ingen ens visste att det fanns, åtminstone inte bland löpare. Traillöpningen var i sin linda i Sverige och det var otroligt kittlande hur intresset växte år från år.

Idag möter man ofta löpare på lederna i hela Sandsjöbackareservatet, ledsystemet är stort och förgrenat och innehåller mycket variation - allt från öppna hedmarker, häll-landskap och ett antal olika skogstyper. Löpunderlaget varierar från snällaste grusväg över riktigt knöliga skogsstigar till bottenlös lera. Man kan lägga riktigt långa långpass med lederna som stöd och springa antingen rundor eller punkt-till-punkt - och macken vid E6 har nästan alltid öppet och kan bistå med toalett, batterier till pannlampan och alla snuskigt energitäta livsmedel en löpare kan behöva.

Ändå finns det fortfarande delar av Sandsjöbackareseratet som är nästintill vita fläckar på kartan - eller möjligen svarta om man kollar in heatmaps på Strava eller Movescount. Södra Sandsjöbacka är fortfarande i stora stycken riktig vildmark, här finns varken vägar eller leder, och de få stigar som finns trampas mestadels av vildsvin. Naturen är sönderskuren i branta dalstråk och växlar än mer markant mellan lövskog, granskog, hällmarker och spricksjöar. Därför lägger vi en rutt i öst-västlig riktning, från Kungsbacka ut till kusten vid Särö och bjuder in till guidad löpning genom Sandsjöbackas hemliga guldkorn. Jag har rekat fram en sammanhängande men svårfunnen rutt som använder stigar där det finns, undviker väg där det går och som inte heller löper i så värst stor utsträckning på ledsystemet - allt för att visa vad som finns här ute och locka till lite äventyr. 

Samling vid Nordic Wellness i Kungsbacka på lördagförmiddagen. Väderprognosen ser lite skakig ut men på till en början skiner solen. Vi är sju löpledare och mönstrar hela 50 deltagare, trots att vi denna gång valde att ta lite betalt för utflykten - mest för att täcka transportkostnader och kunna bjuda på lite mer ätbart vid ankomsten i Särö, men ändå. Vi delar oss i tre grupper med 2-3 ledare i varje. Det blir ganska stora grupper men ger ändå möjlighet att hålla koll med en ledare först och sist, samt vid behov senare knoppa av gruppen i två. Då navigationen genomgående är komplicerad kan man inte bara skicka iväg snabbisar i förväg som på en vanlig runda.

Vi lämnar Kungsbacka längs ån, första tre kilometrarna är pannkaksplatta och lättlöpta, asfalt och en liten del flisunderlag. Lagom långt för att alla ska bli varma och finna sig tillrätta i gruppen. Äventyret börjar vid Varla industriområde, där vi lämnar allfarovägarna och springer upp i Bräckaberget - en lite solitär bergsklump precis i hörnet mellan motorvägen och infarten till E6. Här växer både ek och lind rikligt och ett antal rödlistade arter lever och frodas. Läget är lite otillgängligt och in från söder finns inga riktigt tydliga stigar. Om man inte letar noga förstås; och upp kan man ju alltid ta sig. Det är drygt 70 höjdmeter till högsta toppen och man får använda händerna där det är som brantast, men upp kommer vi. Spana lite på utsikten innan vi letar oss vidare, topparna är tätt bevuxna med en och utgör en naturlig häcklabyrint, det är lite lurigt att leta sig ut åt rätt håll men efter en mindre miss tråcklar vi oss fram och hittar snart de fina småstigarna som leder oss ner genom lövskogen till Arendalsvägen.

Så blir det lättlöpt en kort bit innan vi sticker uppför på en otydlig stig mot nästa bergspassage över mot ekodukten. Tyvärr kommer jag lite snett i navigationen och följer en blindstig som slutar i ett glesavverkat hygge. Det blir trassligt snarare än tekniskt ett tag men efter lite harvande är vi tillbaka uppe på de risiga hällmarker där jag hade planerat att hamna. En ganska kul brötbrant nedför leder till en kort passage över ytterligare ett hygge som leder ner till ekodukten. Litet fotostopp uppe på själva bron innan vi drar vidare. En kort snårig passage till väntar innan vi kommer ut på öppen mark, obanat ytterligare en bit fram till ledsystemet kring drumlinen.

Över hedmarkerna kring drumlinen är stigarna tydliga och snälla att springa på, vi har en liten toppforcering till själva höjden innan vi joggar bort till fikastoppet som är placerat vid bänkarna strax intill. Coca cola och gott salt bröd och lite smågodis smakar bra. Det blåser ganska friskt så vi stannar inte för länge utan drar snart iväg igen. I nedförslöpen som följer får någon i gruppen ett snedtramp och en vrickning eller en lättare stukning. Det verkar ok men vi ser till att stödlinda den för säkerhets skull - det är mycket bråkig terräng kvar och ett uttänjt ledband kan ställa till problem senare även om det verkar lugnt just nu.

Det blir ett par kilometer av lätt till brokig stiglöpning till, först på ledsystemet, sedan vidare söderut till en åtelplats för vildsvin. På andra sidan om den slutar alla mänskliga stigar och vi följer en vildsvinsstig djupare in i vegetationen. Det är ner i markanta dalar, sedan upp i riset och bergen på andra sidan. Första biten här är lite krånglig och svårfunnen i bruten blandskog, men efter en bit bär det av nedför i lövterräng. Vi korsar den markanta spricka som längre söderut fylls av sjöarna Svartevatten och Långevatten och klättrar brant uppför på andra sidan. Längs kanten ner mot sprickan har grisarna spårat en helt ok och löpbar stig som vi följer söderöver. Det går ner och upp - men mest upp; vi når en klippa i hörnet ovan Svartvattnets östra kant där man står tjugo meter över sjön med fri sikt över vattnet. Här har vi avverkat två tredjedelar av sträckan och i någon mån så är just den här platsen höjdpunkten på turen. 

Men fortsättningen bjuder på flera fina partier, först lite mer klipplöpning men den närmaste delen därefter går nedför och följer sedan en ganska tydlig stig längs ett par olika djupa dalgångar, vegetationen växlar mellan skir lövskog, våtmark och tät granskog. Terrängen allt som allt är dock ganska tuff och vi får stanna och samla ihop gänget ett par gånger när jag förivrat mig lite i farthållningen. 

Efter att ha rundat Långevatten och tagit oss över platser med på kartan fantasieggande namn som Valåsberget och Rävuledal är det en kilometer av lite mer tuff obanad terräng kvar. Över små svackor och upp på torr mark där det bitvis går bra att springa på hällarna, bitvis mindre bra. Sen ner igen. Det är bara att hålla gott mod och kämpa på. Peppar gruppen med distansangivelser till det stigslut vi siktar på; vet inte om det hjälper men efter en sista brötforcering vid nordöstra Rubbesjö kommer vi till sist ut på en stig iallafall. 

Ett par kilometer lätt och fin nedförslöpning på stig mot ny kontakt med södra Sandsjöbackas vandringsleder. Grön mossa på gamla träd och det är fint och jag blir lite carried away och så har vi en lucka i gruppen igen. Stannar. Väntar. Skickar gänget på långsam jogg framåt medan jag vänder tillbaka och kollar läget. Ett par rejält trötta löpare som bakre löpledare ser efter och håller koll på. Vi splittar gruppen för att hålla flytet. Ändå så lite kvar nu. Jag drar på för att komma tillbaka till den andra delen av gruppen. 

Det börjar småregna lite, vi följer lederna till skogen ovan Hagryd-Dala där vi tar dagens näst sista lilla genväg över ytterligare en kulle och genom ytterligare en lite svårnavigerad skog. Vi prickar dock utgången bra, får en gnutta asfalt och sedan en grusväg upp till dagens sista kulle. Lite för mycket regn för att stanna och titta på havsutsikt och Särös alla topografiska krumbukter, vi snurrar direkt från en kort passage i gles undervegetation till toppstigen som går ner mot Särö. 
I regn ut på asfalten och femhundra meter lätt finish bort att Nordic Wellness. Bara glada miner i gänget. Vad kul! De flesta har nog fått kämpa lite med den tuffa terrängen men vi gnetar oss igenom på fyra timmar inklusive pauser. Nu får vi alkoholfri öl och goda kalla delikatesser från ultra-Radana på Eriksbergs Gastronomia. Gött.