Folk kör vekligen bil nåt hysteriskt mycket åt alla håll och kanter här ute på halvön. Vilket gör att trafiken på ringvägen är så tung att man känner sig tvungen att skjutsa barnen till skolan på morgnarna. I bil. Vilket inte direkt gör situationen bättre - och värst är det kring skolan. Och allra allra värst är det vid avslutningshögtider då det väller omkring bilar med inte bara normalstressade mammor och pappor utan dessutom ännu fler bilar med hyperstressade farmöder och morfäder och andra tillresta. Att släppa ut barn på cykel i den miljön känns direkt livsfarligt.

Så vad gör en löpare som har barnen på fyra kilometers håll från skolan? Tar ett löppass med dem såklart. Dvs jag springer - de cyklar. När jag var liten var det en distans man gott och väl kunde cykla själv till skola men i dagens hårda trafikklimat vill jag inte släppa ut ens den äldsta av mina småttingar utan övervakning, hur klok och försiktig hon än är.

Alltså springer jag uppför Näsbokrokvägen och nedför Jutegårdsvägen bort till skolan i god stil och i jakt på mina två hjulburna döttrar. De är ganska bra harar och kilometern äver fälten mot skolan går en god bit snabbare än femtempo utan att det bli för ansträngt. Framme vid skolan låser vi cyklarna och tösorna byter om till avslutningsklänningar och jag slänger på mig en fräsch skjorta från ryggsäcken. Och så plockar vi fram tårtingredienserna vi också hade med oss - lilltösen har tårtbuffé efter avslutningen så en mycket liten men ganska elegant jordgubbstårta svarvar vi med gemensamma krafter ihop.

Så blir det blomstertid, Idas sommarvisa och nationalsång som sig bör. Och nåt slags rektorianskt sömnpiller. Och så äntligen får vi äta tårta och dra hemåt igen. Lätt och snyggt, samma väg som vi kom. Sommarlov.