Kärleken, det goda köket och det rena och enkla träningspasset är hörnpelare och representanter för såväl de finstämda förnimmelser som de bombastiska impulsstormar som i bästa fall gör livet fullständigt. Alla får inte ha det så, men de av oss som har möjligheten är i någon mening satta att vårda och respektera det ötåligt fina och det brutalt vackra i livet. De allra flesta människor - lyckliga som olyckliga - har möjligheten att med en handviftning släcka hundra liv eller mer på ett ögonblick och nästan undantagslöst är det inte ens något vi reflekterar över. Vi kan även välja att släcka våra egna liv, endera snabbt och obönhörligt - eller med långsam kvävning; genom att gömma oss och genom att bädda in oss själva i en bomullspåse som vårdar sönder livets alla glädjeämnen. Eller genom att låta fruktan för det okända, annorlunda eller oliktänkande genomsyra oss så till den milda grad att vi till sist kommer vi att frukta livet självt.

För att omfamna åtminstone två av tre av livets hörnpelare (den tredje spar vi till senare) ger sig hustrun iväg på damcykeln för att kolla in en loppmarknad och jag ger mig ut på ett kort men machomärkt långpass. Som vore vi fångade i en könsstereotyp film av Colin Nutley. Löpningen är lätt och fin genom den gröna och frodiga skogen bakom reningsverket och ut på ringvägen vid Mor Annas väg. Jag passerar Gårda bryggas stora och för dagen tämligen öde badstrand. Stöter ihop med Öisaren med barn på hamnvägen och det var så länge sedan att jag måste stanna till en stund för att växla några ord. Sedan vidare förbi båthuset och ut mot Österbyn. Och si - där kommer hustrun rullande ikapp mig. Vid Högen försvinner hon in till loppiset och jag kör på över Österbyrakan i femtempo. Känns helt ok i kropp och ben, ingen formtopp i sikte ännu men med aningen lättad träningsmängd tycker jag ändå att det börjar kännas lite lättare redan.

På andra sidan Varbergsvägen korsar jag Kläppafälten bort mot Stockalid. Gråsvarta skyar hänger över höjderna och jag tänker att det kan bli en blöt runda. Ännu inte mer än ett par lätta regnstänk dock. Lätta steg uppför Stockalidsbacken och jag funderar lite på Zombie hill som väntar om två veckor. Alla säger att den i princip är olöpbar och 10% motlut i en stäcka på en mil efter 18 mil cykel och 25 km löpning låter onekligen utmanande - men jag när ändå ambitionen att kunna springa uppför åtminstone en del av den där slakmotan. Vi får se. Stockalidsbacken går iallafall lätt.

Mellan Landa och Frillesås kommer hustrun ikapp mig igen, den skraltiga gamla damcykeln får en holmgång den förmodligen längtat efter i decennier. Sällskap och lite pacing är mig välkommet på ett annars ganska alldagligt långpass, genom Frillesås och så ut på cykelbanvallen. Dags för drygt tre kilometers tempoökning; marafart eller däromkring och jag får för omväxlings skull kontinuerlig fartrapportering - annars har jag inte kört med tempomätning på passen på ett år eller mer, tror jag. 4:30-fart känns lätt och rappt även med halvannan mil i benen. Under viadukten och medvind men svagt motlut in mot Åsa. Jag tar rygg på ett par grabbar som är ute och finrullar på cykel, tempot 4:15 nånstans, det börjar kännas lite ansträngt men jag kan inte låta bli att gå förbi och under Landaviadukten håller jag 4:05-fart. Börjar kännas tungt men jag pressar mig ändå att hålla uppe farten de femhundra meter som är kvar av banvallen och när jag joggar in i Åsa är det på småmörade ben.

Ändå svänger vi in vid Hembagarns och attackerar den lilla men branta backknäppan väster om bycentrat. Vidblicksgatan erbjuder 12-13% motlut om än bara i 100 meter och är med viss möda löpbar uppför. Oklart dock hur det skulle kännas att springa 100 gånger så långt uppför och i slutet av en IM-distans. Men det blir jag nog varse i sinom tid.

Resten av dagens pass är lätt jogg hemöver genom skog och nära Ölmevalla stränder. Fint. Man ska vårda sina långa löppass. Och kärleken. Och det goda köket.