Det finns några olika metoder för att få till de där lite extra långa rundorna. Reguljära långpass har jag inte så svårt att motivera mig för men långa backpass är det lite segt med ibland, det blir lätt att jag nöjer mig med en knapp timme där jag kanske hade velat ha nittio minuter, tolv upprepningar där jag kanske borde lagt tjugo. 

Man kan ju köra med ett-varv-till-psykologi. Ta en runda till. Och en till. Och det funkar bra. Eller så kan man unna sig att testa nya backar i nåt okänt område; och det är också en bra metod. Helgens backpass kör jag enligt metod två, i Torrås. Lygnerns branter är erkänt svårslagna på mina breddgrader och är en av anledningarna till att vårt höstarr Sätila Trail blev en så skön tilldragelse. Här hittar man bra stiglöpor i fina omgivningar där man får ihop hundra meters klättring utan att gräva i myllan i ena änden och dra sig upp i trädtopparna i den andra.

Sagt och gjort, jag parkerar på en öde skogsväg nära Torrås och kör ett antal olika repor upp och ned mellan Käringaliden och Kyrkberget. En del obanat men mestadels mjukt sviktande stigar av olika bredd. Går väl lite bättre med stavarna nu än de första passen; de kommer nog komma väl till pass på TGC tror jag. 

Känner mig lite nöjd efter runt en timme, bara en vecka till loppet, det börjar vara mer av teknik och formtrimning än hård uthållighetsträning nu. Ska bara tillbaka till bilen. Det är nu jag inser att dragkedjan till mobilfickan har gått upp och mobilen är borta. Bara att bita i det sura ollonet och backtracka alla mina olika backsegment för att se om den kan ligga nånstans längs vägen. Upp och ner och fram och tillbaka, med ena ögat på marken och det andra på klockan för att efter bästa förmåga följa mitt förvirrade GPS-spår över slänterna. Jag tänker att mobiluslingen antingen ligger precis i närheten av där jag upptäckte att den saknades eller där jag tog det senaste fotot, eller vid någon av de knöliga passagerna där jag kanske fastnat i nån gren eller skumpat lite extra. Eller...  

Efter ytterligare en timmes harvande i backarna får jag erkänna mig besegrad och jag rullar hem för att kolla var den kan vara per dator. Det visar sig att en vänlig själ redan hade hittat den och meddelat sig, grymt härligt med hjälpsamma människor! 

Hur som helst är det här alldeles uppenbart ytterligare ett verktyg man kan ta till för att kunna förlänga sina pass. Nästa gång ska jag testa att tappa bilnycklarna. Eller inte. Helst.