Solen flödar över ett fullsatt Lidingö, som är statt i feststämning redan tidigt om lördagförmiddagen. Jag är på plats i god tid för mitt eget lopp men har tänkt att kolla in hustruns bravader på femtonkilometersslinga först. Hon genomför en alldeles strålande debut och springer med ett leende på läpparna och i progressivt genom loppet som hade hon aldrig gjort annat än sprungit lopp. Vilket hon har. Jag hinner med att pyssla om henne lite efter målgång innan jag tar min egen uppvärmningsjogg bort till Koltorp och starten för tremilaren. Jag hinner inte bli nervös över att jag står tio meter bakom fjolårsvinnaren Japhet Kipkorir innan starten går och vi är iväg.

Som jag lovar mig själv lägger jag mig i ett hanterbart tempo över grässlätterna den första biten, tar det lätt uppför backarna och försöker att inte dras med i ett för högt tempo från start. Jag skulle vilja kunna säga att det var jag som låg precis i rygg på Japhet och fick honom att dra upp det alldeles för hårda tempo som sedermera skulle spränga honom någonstans i höjd med Abborren - men det vore nog inte med sanningen överensstämmande. Men icke förty - jag öppnar friskt men ändå rimligt kontrollerat och undviker den mesta trängseln vid starten.

Någonstans kring Kyrkviken ökar jag lite när vi kommer ner på flacken, härligt med sol, hejande publikmassor och lättlöpta spår. Det är kanske väl mycket för mina ben idag - men i allmänhet är 44 minuter blankt snarare en för långsam än en för snabb öppning. Ändå känner jag mig mör redan när vi kommer in i skogarna vid Hustegaholm och när jag av en medlöparkumpan får den första tidrapporten efter halva loppet och klockan står på 1:07 vet jag att jag är alldeles för trött för att ha sprungit så långsamt. En lång säsong har åter tagit ut sin rätt och vare sig Brödena Glutéus eller Herrarna Hamstrings är särdeles intresserade av att lyfta några ben högt rappt och snabbt längre.

Istället blir det en ganska soft mil mellan 15 och 25 kilometer där jag gör mitt bästa för att mest av allt springa i god stil och njuta av solskenet, publiken och den fina bansträckningen. Understundom är det lite jobbigt men de tuffare partierna på Sticklinge är ändå en ren njutning att springa - lite synd bara att man har kammat till underlaget så med hårdpackat grus istället för mjuka fina stigar - men jag antar att jag får vara nöjd så länge man inte asfalterar hela slingan.

Efter passagen av Grönsta med en mil kvar börjar jag så sakteliga piggna till och när jag börjar närma mig Abborrbacken känns det riktigt ok i kroppen. En mils joggvila har gjort susen antar jag och i uppförsbackarna kan jag plocka rätt många placeringar. Fast nedförsbackarna är inte lätta med baksidor som inte vill jobba längre och på flacken är det heller inte lätt att stå på. Nå, det är väl som det ska ändå, man ska vara trött mot slutet annars har man inte jobbat. I mål går jag på 2:26:40 vilket förmodligen är bortemot tio minuter sämre än min riktiga kapacitet på den här träningsmängden. Ändå är jag ruskigt trött efter loppet och känner mig riktigt dränerad på energi. Det är dags för ett par veckors höstdvala innan vinterträningen kan få rassla igång i ett något mer makligt tempo.

Nästa år finns det en överhängande risk att jag kommer hit med samma kroppsliga status som i år och i fjor - och jag får väl se hur jag lägger upp det då, det kanske är då jag ska köra första halvan av loppet i femminuterstempo och sedan visa att det går att köra både svarta skogen och Grönstamilen på under 4:30-tempo. Det låter nästan som en plan.