Jag har sneglat upp i Biokovo hela veckan på Makarska Rivieran. Vädret har varit fint nere vid kusten men envisa låga moln har häckat över bergen. Sista dagen och tidigt om morgonen är det klart på topparna. Hinner dock inte mer än äta frukost så är ett ludet täcke åter på sluttningarna och stupen ovanför Veliko Brdo. Jag surar lite och förbannar mig själv att jag inte stack tidigare på morgonen - men jag är ju en smula bekväm och vill dessutom gärna ha ett förmiddagssim med Hustrun innan jag sticker. Vi diskuterar lite och molnen är iallafall inte så tjocka idag så jag bestämmer mig för att göra ett försök - är det tvärdimmigt där uppe i molnen kan jag alltid vända.

Jag springer solo upp men jag har hyggligt bra koll på de lägre stigarna, har med lite nödutrustning och håller Hustrun uppdaterad om positionen med jämna mellanrum. Och faktum är att lederna på berget är mycket välmarkerade och även om stupen ser hisnande ut på håll är det nästan inga ställen där ett snedsteg skulle vara fatalt. Och det finns en 'säker' riktning i nordost som saknar branta stup och har ett uppfång i form av en asfaltväg till toppen om jag ändå skulle tappa leden och inte hitta tillbaka. Hängslen och livrem.

Första 350 höjdmeterna upp till Veliko Brdo är dock asfalt med korta avbrott för grov grusstig. Jag tar höjd skapligt aggressivt där det är lättlöpt och det är bara drygt tjugo minuter in i passet när jag lämnar den höglänta byn bakom mig och fortsätter de välpreppade serpastigarna upp upp upp i bergsmassivet. Det är egentligen först någonstans kring 1000 höjdmeter som stigen blir lite knagglig. Leden följer en ravin upp bakom berget Stropac och på några ställen är det bara stenskravel i brant vinkel att forcera. Men det är förhållandevis korta partier och snart är jag uppe på fint stigunderlag igen. Molnen ligger på 1100 meter och det är ganska skönt att komma in i skuggan.

Vid 1300 meter viker jag in på en mindre led som ska ta mig raka vägen mot huvudtoppen Sveti Jure. Här är ledmarkeringarna lite eroderade och svårare att se. Samtidigt är jag inne i molnen och sikten minskar, och dessutom flackar stigningen ur och det blir lite lurigt att orientera sig. Jag får stanna upp och kolla kartan så jag är säker på att den lilla stig i högt gräs jag nu följer faktiskt är rätt. Jag fortsätter en bit till, molnen skingras och jag hittar åter de trygga ledprickarna. Det är en kilometer till den sista stigningen mot toppen och leden går upp, ned och längs skarpa kalkstensryggar, bitvis i höglänta skogsmarker och bitvis i karga barblåsta stenpartier. Inte lättlöpt men det funkar ändå med lite försiktighet.

Så kommer jag upp på asfaltvägen ett par hundra höjdmeter under toppen. Jag följer den smala serpentinvägen uppför, det går att hålla ganska bra fart, lutningen är inte alltför ohemul. Kommer ikapp ett par turister på cykel som jag springer om. Vi hejar på varandra och det piggar ju ändå upp en smula. Avståndet till toppen ges den sista kilometern, med ett par hundra meters mellanrum, på asfalten. 1 km. 700 m. 500 m. 300 m. Pacear mig själv lite och så är jag plötsligt uppe.

Toppen är luftig och fin med skön utsikt åt alla håll. Dock lite belamrad med en stor telemast och en rejäl byggnad med avspärrningar, så man kommer inte riktigt fram till den allra högsta punkten. Nöjer mig med en selfie vid plaketten ett par höjdmeter under själva toppen, käkar ett par medhavda wienerbröd och kollar på utsikten innan det är dags att fortsätta. Molnen har skingrats lite och även om det inte är helt obruten sikt så det man långt norrut och österut vilket är gott nog. Nedför så, för att få en komplett rundslinga och inte behöva springa tillbaka i mina egna spår tar jag vandringsleden som går spikrakt ned från toppen.

Ganska krånglig nedstigning i ett par hundra höjdmeter innan jag kommer ut på vägen lite nedanför och öster om den punkt jag hittade den på uppvägen. Nu väntar runt tre kilometer höglänt och slingrande asfaltväg bort mot toppen Vosac som tornar upp sig rakt ovanför Makar och Makarska byar. Det går fint att klämma upp farten på den snälla och mjukt slingrande asfalten. Det är några tunga uppförslöpor men generellt får jag lämna tillbaka ett par hundra höjdmeter i utbyte mot gott tempo i rätt låg ansträngning. Bra.

Under Vosac viker jag in på led igen. Parkeringsplats och litet turistcenter eller nåt, stigen är flack och lättlöpt och naturligtvis slappnar jag av och hakar jag i med foten i en sten och trillar. Skrapar upp benet på en sylvass kalksten, det blöder lite och jag stannar upp och skäller lite på mig själv. Gör rent och inspekterar, ingen större fara även om det ser lite dramatiskt ut. Låter förbandsgrejerna stanna i ryggsäcken, tids nog slutar det blöda ändå och eventuella sårinfektioner mår bättre av att det får spola sig rent en stund.

En liten seg klättring upp i passet mot Vosac innan jag får ta mig an den sista nedstigningen mot Makar. 1320 höjdmeter och jag passerar stigskiljet för toppstigen mot Vosac går iväg uppåt. Finns en toppstuga med vatten och kanske något mer där men jag är självförsörjande idag och har vatten så det räcker i ryggsäcken. Dessutom fyra werther-godisar som jag ska få unna mig när jag är under 1000 meter igen. Om leden jag sprang uppför var välmarkerad men kanske lite sliten och eroderad är leden ned mot Makar otroligt välordnad. Bitvis är det kullerstensstig i serpasvängar nedför berget, jag var lite osäker på dem här biten för leden går verkligen längs riktigt branta bergssidor men det är förhållandevis snabbt och snällt att springa ned här och lutningen är aningen flackare än jag hade uppför.

Under 1100 meter och jag är åter under molnen. Utsikten ned mot Makarska Rivieran är sjukt häftig. Jag ser stigen slingra sig på bergssidan, uddarna i havet som vi simmat mellan och längre ut hänger ön Brac som ett rymdskepp mellan det blå havet och den likaledes blå himlen. Sista biten ner till bergsbyn Makar går i skog och längs en naturlig rygg. Sen - boom - är jag ute på asfalt och bland tuppar, åsnor och hundar igen. Sista tre-fyra kilometerna tillbaka till hotellet är ren transport även om jag får tugga lite på tungan för att hålla farten någorlunda nära femstrecket.

Summerar passet till 21.5 km, knappt tvåtusen höjdmeter och tio minuter kort om fem timmar. Känns som ett helt ok pass.