Nyårsafton igen. Jag står på startlinjen till Sylvesterloppet och summerar löparåret för mig själv; det har varit en brokig resa med lite drygt 200 löpta mil och en del ups and downs. Efter den mäktiga löpupplevelsen jag själv var med om att skapa i UltraTri trampade jag luft ett tag; träningen under sensäsong gick på halvfart och det var mycket med jobb och annat som fick komma ivägen - och vid sommarens andra stora höjdpunkt Fjällmaran var jag i sorglig oform och fick en dryg resa över de trenne kullarna till fjällstationen i Vålådalen. 
 
Men grundträningen nu på hösten har börjat falla på plats iallafall - jag har inte gjort så mycket distans som jag hoppats och jag har inte riktigt rätt kontinuitet ännu men det kommer. Och styrketräningen har fungerat väl, tycker jag, fokus har legat på att jobba med tunga övningar för att aktivera baksidorna, öka muskelstyrkan och möjliggöra lite mer explosivitet. Jag har även börjat så smått med korta intervaller för att tvinga med eventuella nya muskelfibrer in i löpningen och det känns som om jag är mer upprät i min löpning nu än tidigare, mer aktiv. Det gör inte så stor skillnad i den fart jag håller nu men med mitt gamla mer sittande löpsteg var det nästintill en fysiologisk omöjlighet att springa mycket snabbare.
 
På Sylvesterloppet lovar jag mig själv att inte öppna för hårt och ge mig själv chansen till en tid jag är nöjd med men också ett bra diagnospass för att se var jag står. Jag startar långt bak i det snabba startledet och undviker att dras med i startrusningen, första kilometern - runt Heden och upp längs avenyn - på just under fyra minuter. Det känns helt rätt; det blåser ganska bra från sydväst men det är en hel hög med plusgrader. Solen funderar på att titta fram men har inte riktigt gjort slag i saken ännu. Försöker komma in i ett bra tempo utan att rusa på för hårt i början, det ska kännas ok i två kilometer åtminstone - annars går det för fort. Jag hittar en klunga längs Ullevigatan och försöker flyta med och tänka bra tankar.
 
Förhoppningen för 2014 är att kunna pulvrisera mitt gamla milperpers i början av maj, på Solvikingarnas KM öven 10000 meter. I grova drag innebär det att januari läggs priopassen på styrka och explosivitet, februari på snabbhet, mars på tröskelträning och april på VO2max. Utöver det blir det löpskolning, bredspektrumpass typ progressiv fart och backträning, och så ett långpass per vecka. Någonstans i mitten av mars kör jag ett maxtest över 5000 meter för att kolla hur jag ligger till samt justerar vid behov min måltid som preliminärt är satt till 38:30 - i princip ett ganska rimligt mål men det skulle samtidigt vara en persslakt på en dryg minut.
 
Inne på gatorna i Gårda är vindarna lynniga och jag lägger mig i rygg på en stor kille med jämn, stabil fart för att få lä. Vi maler på bra och passerar vad jag tror är fyrakilometersflaggan med mer än 30 sekunder till godo på fyraminutersfarten. Det känns lite väl bra och jag undrar om det kan stämma; GPS:en säger att vi håller oss ganska exakt kring fyrastrecket och jag börjar fundera på om den kanske kan vara lite konservativ. När vi passerar femkilometersmarkeringen strax innan varvning inser jag att det var inte var fyra kilometer utan åttakilometersflaggan för andra varvet vi passerade - vinden hade snott den runt stången så man kunde inte se siffran. Halvvägs passerar vi istället på 20:07 vilket ändå är godkänt, jag känner mig ok muskulärt även om jag ligger ganska högt i intensitet och det är helt rätt fem km in i ett millopp.
 
Norrut och österut är det medvind och bara att gneta på, vid fyra kilometer kvar får jag börja tugga på tungan för att inte tappa tempo. Jag har haft en stark period och glidit förbi många löpare som öppnat för hårt men nu går det lite trögt och åter in i Gårda närmar sig en andra omgång med kastbyar och sedan motvind runt mässan. Jag försöker än en gång hitta en bra rygg att gå på och lyckas hjälpligt. Tre kilometer kvar; två kilometer kvar. Vi rundar mässan och viker norrut igen, nu har vi vinden i ryggen men nu är det jobbigt. Snart bara tusen meter kvar. Kollar på klockan vid niokilometersflaggan och den står på 36:15, kan jag bara trycka igenom sista kilometern på under fyra blir det riktigt skapligt det här. In på upploppet är vi tre som försöker mobilisera det sista i en spurt och jag kommer in under målbågen på den officiella sluttiden 40:13, vilket är 20 sekunder långsammare än för två år sedan men ändå en helt ok tid.
 
Nytt år; nu kör vi så det ryker.