Onsdagen bjuder på ett smärre långpass på cykel. Sol och vind och en del outforskade småvägar i Norra Hallands inland; inga långa backar, men många - och när jag kommer till Björketorp slår jag in på en väg som leder mot Öxnevalla längs ett aldrig tidigare prövat stråk. Uppför i branta snirklar lämnar jag Viskadalen bakom mig. Och plötsligt tar asfalten slut. Grusvägen är till en början platt och hård men snart blir det lite krångligare lösgrus. Strävar vidare på mina inte alltför toksmala räserdäck och tänker att det funkar nog. I nedförsbackarna som följer övergår grusvägen i en mittsträngsväg med stenar och en eller annan tvärgående rot. Det här börjar verka bekymmersamt. Stannar till vid en sjö och bekräftar på kartan att vägen faktiskt ska komma ut i Öxnevalla och inte bara ta slut i en kohage. Käkar ett päron och dricker lite, betraktar sjövattnet som glittrar mot mig.

Kommer ut på asfalt igen och kör vidare hemåt. Sista tre milen i en riktigt tuff motvind, en perfekt avslutning på ett ganska sugande cykelpass. Jag konstaterar att det är tio veckor eller rent av lite mindre kvar nu. Träningen har flutit på skapligt, inte fullt så mycket fart och de sista tre veckorna kanske inte fullt så mycket mängd som det har varit tänkt. Men icke förty känns det som att det finns kraft i kroppen nu att tillgodogöra sig ett massivt Norsemanblock under sommaren som kommer.

Planen är att köra på rätt hårt i tvåveckorsblock och sedan hämta hem förbättringarna i en lugnare återhämtningsvecka; veckomängder på kanske femton timmar under fullmängdsveckorna och knappa tio på återhämtningsveckorna. Med viss bävan noterar jag att det finns ytrymme för två sådana cykler innan det är dags att börja släppa fram formen.

På tävlingsfronten är det rätt lugnt i närtid, Kilsbergen går tyvärr bort då det krockar med studentfirande men helgen efter ligger Örserum triathlon och även där finns en eller annan backe att mota. Inte som i Kilsbergen men det får duga ändå.