Fast gårdagen var en halvdag med en lång hitresa hann vi ändå med både att utforska området och springa en tur. Det finns en hel flora av färdigmärkta löprutter på om man inte vill tänka själv och eftersom vi precis har landat och gärna är tillbaka i hotellkomplexet innan solnedgången passar det oss perfekt. Hustrun väljer en gul rutt och jag en röd, den senare ska vara en mil ungefär och det känns lagom. De första två-tre kilometrarna springer vi ihop, sedan försvinner min runda iväg uppför en dammig grusväg mot ett bergspass. Jag fattar fel högst uppe i passet och tror att spåret går på en liten stig mot toppen. Så roligt ska vi inte ha men 'ignorance is bliss' som det heter och som en bonus får jag en heljuste topptur på några extra höjdmeter längs en torr och stenig men riktigt skönsprungen stig.

Idag var planen egentligen mest att skruva ihop cyklarna, chilla lite och ta ett corepass i fitnesscentret. Och simma lite. Poolen här är perfekt - med havsutsikt, bergsutsikt och åtta breda banor gånger femtio meter kan det knappast bli bättre. Fast just när vi ska ta vårt simpass inser jag att man kör ett sprint-aquathlon för alla hugade. Det är inte så många som är det - några få tappra står vid poolkanten och går igenom banan. Så jag tänker att va fasen - det är ju alltid kul att racea lite. Jag har visserligen inga skor med mig ner från rummet eftersom vi bara skulle simma lite men det är bara drygt tre kilometer löpning så jag frågar om det är ok om jag springer barfota. De ser rätt skeptiska ut men jodå, det ska väl gå för sig - bara jag lovar att ta det försiktigt. Right.

Tvåhundra meter är simdistansen och jag trycker på riktigt bra första längden. Alldeles för hårt känns det som, andra hundringen har jag mjölksyra precis överallt och känner mig allmänt spyfärdig - bara en gnutta uppvärmning hade nog vart helt ok. Jag biter dock ihop och koncentrerar mig på att hålla tekniken bra - då faller inte farten alldeles genom golvet. Med första hundra på 1:25 ochuppe ur vattnet efter 2:58 kan jag konstatera att så vansinnigt mycket tappar jag inte på andra halvan ändå. Jag är med god marginal först ur vattnet vilket känns lite förvånande och transitionen till löpning är helt obefintlig eftersom jag inte har skor och eftersom det är helt ok att springa i bar överkropp (ingetdera går egentligen för sig enligt seriösa triathlonregler).

Ut på strandpromenaden och sedan går det svagt uppför mot stora vägen. Jag är brutalt ovan vid värmen, det är inte mer än tjugo grader men känns ändå som att springa i en bastu för min vinterbonade kropp. Men underlaget är bra, mestadels hårda släta gatstenar som känns lena mot fotsulorna, så när som på några enstaka gruskorn som sticker upp är det som gjort att springa barfota. Snabba lätta fötter är mantrat för dagen. Några hundra meter slätlöpning längs golfbanan och så viker vi höger och nedför igen. Här kommer jag ut på vägen som har ganska grov asfalt och det i kombination med nedförsbacken sliter en hel del på fotsulorna. Men jag passerar varvningen i klar ledning och inser att har jag sprungit på såpass bra i sextonhundra meter kan jag inte vika ner mig nu.

Strandpromenaden igen och andra gången uppför det svaga motlutet till vägen. Lika jobbigt pulsmässigt det här varvet men det känns som vila för fotsulorna. På flacken känns det som att fotsulorna är slut och åtminstone en blåsa under höger trampdyna är i vardande. Jag väntar mig lite att det ska komma någon snabb tysk ångande bakifrån och knäcka mig i spurten men det för det inte och när jag efter knappa sjutton minuter ångar igenom målområdet är jag fortfarande ohotad. Klart oseriöst men jag har inte många tillfällen att komma först så det är lika bra att njuta av ögonblicket. Och löpning i 4:15-tempo, barfota på asfalt och stenunderlag känns helt godkänt alldeles oavsett motstånd, så jag är klart nöjd.

Imorgon ska jag försöka ta mig till en löparbana ett par kilometer bort och köra lite kortintervaller - och på lördag blir det ett millopp. Jag misstänker att det blir lite tuffare emot då.