Trafikvett

Det finns ett icke försumbart antal människor i vårt avlånga land som ger uttryck för ett exceptionellt snävt perspektiv på livet så fort de hamnar bakom en ratt. De tutar, blinkar, kör avsiktligt för nära framförvarande bilar och har väldigt mycket åsikter om cyklister - och ganska ofta handlar det om var vi får vara och inte vara när vi cyklar.

Men faktum är att man får cykla på väg även om det finns cykelbana intill om det är lämpligare med avseende på färdmålets läge. Ganska ofta krävs att man byter sida, gör någon halsbrytande manöver förbi ett par bommar bara för att finna att cykelbanan tar slut eller mynnar ut i ett bostadsområde 200 meter bort. Även om cykelbanan löper parallellt med vägen jag cyklar på går den alltså alltsomoftast inte dit jag ska.

En annan aspekt som också gör det lämpligare för tränande cyklister att välja vägen är att det är säkrare. Där det finns cykelbanor är det sällan högre hastighetsgräns än 50. Relativhastigheten för en cykel i 30 km/h gentemot en gående är alltså större än den är gentemot en bil. Dessutom har cykeln i den farten samma (o)benägenhet att byta färdriktning som en bil så allt som allt är det direkt olämpligt, ibland farligt, att cykla på cykelbanorna. Och som sagt tillåtet att cykla på väg.

Likväl finns det en kader människor som tycker detta beteende är så upprörande att de tar sig rätten att riskera sina medmänniskors liv och hälsa genom att tuta för fullt precis innan omkörning och sedan köra förbi så nära det går utan att nudda. Alternativt preja ut cykeln i diket eller in i en refug. Jag tror, eller hoppas, att man inte riktigt inser hur farligt ett sådant beende är och vilka konsekvenser det kan få.

Å andra sidan finns det riddare i trafiken också. I morse lyckades jag med konststycket att tappa min lunchlåda mitt i rusningstrafiken i Lindome. Efter en vådlig luftfärd rasslar den i asfalten mitt i körfältet. Jag stannar cykeln och vänder mig om för att se förödelsen. Döm om min förvåning när en stor vit bil har stannat och blockerar vägen just bakom min lilla låda. Han väntar tålmodigt på att jag ska kliva av och hämta upp den - det tog mindre än en minut men räddade min dag. Eller iallafall min lunch. Tack vem du nu var - du visade tydligt att det finns hopp, om inte för alla människor så åtminstone för mänskligheten.

Och imorgon ska jag springa Munkastigen igen. Galet skoj ska det bli - och vädret verkar lovande också.