Vårt lilla vinterlopp Sandsjöbacka Trail har ju vuxit åt alla håll och kanter och även om jag tycker att de 43 kilometrarna med start i Kungsbacka är en tuff utmaning i sig har tankarna på en ännu längre sträckning legat och lurat i bakhuvudet en tid. Efter att ha lärt känna bitar av västra Onsala i samband med UltraTri började pusselbitarna sakta falla på plats och nu ligger bansträckningen för Sandsjöbacka Trail Ultramarathon äntligen klar; förutom de två klassiska sträckningarna på 22 och 43 km kommer vi den 26:e januari också att släppa loss drygt 50 galna löpare på ett nästan sju mil långt trailäventyr från Gottskär.

Nytt för i år är även att vi kör en serie provlöp för att folk ska få chansen att bekanta sig med banan innan den stora loppdagen - och idag är det så dags att springa genom den nya ultraapproachen från Gottskär till Sandsjöbackaledens början i Kyrkobyn Dala. För andra gången faktiskt - redan förra helgen stod samma sträcka på agendan men eftersom jag var sjuk talade jag allvar med tävlingsledningen och utlyste ett reservtillfälle denna den fjärde advent.

Sex glada löpare lämnar Gottskär hotell; vi springer först söderut förbi Draget och ut på tekniska småstigar genom skogarna norr om Hållsundsudde; som ett litet stigpreludium för att komma i rätt stämning. Det blåser ordentligt från sydväst och SMHI har faktiskt flaggat med en klass tvåa men himlen är klar och så vanvettigt häftiga är inte vindarna. Men vattenståndet är högt, strandstigarna vid Vässingsö är rejält överspolade och vågorna brusar och bryter.

Vi lämnar strandlinjen vid Rödeholme och styr inåt Onsalas inland och vid Runsås sticker vi in i skogen på en bred stig som går brant uppför in i skogen. Backen planar ut och stigen blir för ett kort ögonblick lättlöpt och skön innan den slutar i ett rotvältsbröte. Jag får ett smärre hjärnsläpp och navigerar iväg åt fel håll med min lilla grupp; det blir en stunds irrande i bråkig och bräskig undervegetation innan vi är på rätt spår nedför och på större stigar igen.

Vi får lite kort kontakt med bebyggelse och springer genom några villagator i utkanten av Onsala Lyngås innan vi försvinner ut på de små landsbygdsvägarna igen. Åter västerut, in i vinden, en liten asfalterad väg som tar oss till Knapegården, sen på en bred men lerig stig över Knapebäcken precis vid en askgrå havsvik där ett par svanar ligger ruggiga och inblåsta. Vi är emellertid ännu varma och glada och kör på uppemot nästa, lite längre, trailpass inne i Svängehallar.

Passagen inleds med löpning norrut på grus som snabbt blir lerstig, förbi ett par åkerlappar och in i skogen. Susande djupgrön barrskog och bred sviktande stig utan större svårigheter till en början - fabulös löpning. Det går svagt nedför och vi når stenpiren i hjärtat av Fjärehals-Svängehallars naturreservat. Här blir stigen smalare och mer vindlande - vi får ta oss runt ett par nya vindfällen och hoppa lite innan vi åter kommer ut på bred skogsväg.

Halvvägs genom reservatet skiftar naturen karaktär, skogen tar slut och vi springer över öppna kortbetade strandängar som skimrar vackert i det låga solljuset. Havet kastar sig ohejdat in mot klipporna och visar sig ha översvämmat vår strandstig - havet står nittio centimeter över normalvattenstånd idag - så istället för att springa i strandlinjen får vi klättra bland oländiga klippor och snår för att finna en framkomlig väg vidare mot Smarholmen. Jag plumsar ordenligt i en bäck jag felbedömer totalt och dränker sånär mobilen jag använder för navigation och för foto. Det klarar sig dock.

Vid Smarholmen har vi sprungit två mil och är drygt halvvägs. Förutom en passage över ytterligare en strandstig vid Gate klova har vi dock gjort den mest tekniska löpningen på passet; vi har en hel del små leriga grusvägar och en del asfalt framför oss. Vi tar en liten paus då en i gruppen får ett telefonsamtal han inte kan ducka för. Vi passar på att dricka och fylla på med energi så resten av sträckan ska flyta på lika elegant som det gjort hittills. Jag nojar lite för jag har verkligen ingen bra långpassgrund för närvarande och tre och en halv mil över blandad terräng är rätt långt ändå. Slår bort det och vi kan snart studsa vidare - än så länge känns det hursomhelst rätt ok.

På stigen mot Gate Klova tar vi en obligatorisk gruppbild vid krokiga trädet, även om Pontus har lite för mycket spring i benen just här och hinner smita i förväg. Här är åter riktigt skön, slät skogslöpning även om stigarna är blötmjuka och sakta men säkert käkar musten ur våra ben. Stigen blir smalare, slingrigare och går lite upp och ned innan vi når en fin grusväg vid Plomhult. Så över Lerkilsvägen och sakta uppför uppför uppför en väg som en än gång blir allt smalare. Vi möter Hustrun som kör ett eget pass från andra hållet och det piggar upp - jag börjar annars känna mig lite sliten här och det är mer än milen kvar av passet och det drar ihop sig till den sista genuina stigpassagen. Blött och lerigt men helt ok löpning, ganska mycket neråt.

Vid Vallda springer vi genom lite bebyggelse igen och vi passerar förskolan där den första energistationen ska ligga på loppet. Över Sandövägen och så blir det småväg förbi golfbanan, vi får även en sista närkontakt med en havsvik. Nu är det bara slutspurten kvar, de piggare grabbarna drar i förväg och jag tar mitt eget ultrahastempo sista biten - under 158:an och så en djävulsbacke i Tubackavägen upp mot Sandsjöbackaleden. Och där terminerar vi, nöjda, dagens pass med en summa på 35-36 km inklusive felspring.

Jag tror att ultragänget som startar i Gottskär i januari kommer att få precis den utmaning de har letat efter, efter det långpass vi stökat av idag väntar mer än tre mil till av krävande terränglöpning genom Sandsjöbacka, Änggårdsbergen och Safjället. Själv är jag bara härligt trött i hela kroppen - nu kan jag ta jul.