Det är tidig morgon i Gottskär. Fem spända deltagare, några glada funktionärer och ett gäng supportmänniskor äter frukost i morgonsolen utanför Gottskär hotell. Vi har plockat i ordning en liten frukostbuffé med risgrynsgröt, mackor, ägg, havregrynsgröt, sill och smågodis och alla låter sig väl smaka. Snart är det dags att gå ner till hamnen där Stefan ska köra ut oss till Kalvö i hotellets RIB. Vinden friskar i med tvåsiffriga sekundmetrar från nordväst men eftersom Onsala skyddar det inre av fjorden från det hållet river det inte upp mer än måttliga vågor. Jag nojar ändå över att förmiddagen ska utvecklas till en utmattande kamp och bestämmer mig för att gå in ganska aggressivt mot Onsalakusten efter start för att hitta lä och mindre sjö så tidigt som möjligt.

Så står vi där på stranden, fem våtdräktsinpackade deltagare och spejar ut mot tävlingsledarbåten. Nedräkning till start kommer över över radio; fem minuter, tre minuter, två minuter, en minut. Trettio sekunder. Och så är vi iväg. Äntligen - efter ett drygt halvår av logistikplanering, banpyssel och hemsideknåpande - är vi iväg. Jag följer min plan och håller till en början på Vickans gula badlängor, vinden trycker mig söderut och jag kommer in i lugnt vatten några hundra meter längre söderut. Här inne kan jagt köra på ganska bra i lugn rytm utan att störas av sidvind och vågor. Simsträckan jag får ner till Gottskär blir med min omväg knappt tvåhundra meter längre på fyra km, möjligen tappar jag lite tid men spar energi; det är en lång dag idag och ännu längre dagar väntar så jag är nöjd med beslutet.

Jag tar det soft, simmar mjukt med låg frekvens och har även ett par korta pauser för dricka och energi - sportdryck och kexchoklad har jag langat över till min kajaksupport. Förmodligen går det bra att simma den här sträckan utan att fylla på men jag ska orka cykla sedan också. Maneterna är tydligen på väg tillbaka igen, de senaste veckorna har det varit befriande tomt men idag får vi åter äran att stifta bekantskap med några röda vänner. Inga jättemängder dock och de flesta håller sig på djupet utom räckhåll - som små fyrar glider de förbi under oss i det ganska klara vattnet.

Vid Gottskär gör vi en lite publikfriande passage av Utholmarna med en grund simning genom en del sjögräs under en låg bro. Marcus kommer insvepande från vänster bara kanske trettio meter framför mig, han har tagit en helt annan linje men uppenbarligen ungefär samma tid. Givet att han drar ifrån med några minuter under de kvarvarande fem kilometerna utan att jag upplever att jag direkt tar slut i min simning tror jag jag kan var nöjd med mitt vägval. Jag tar chansen att vinka lite till publiken innan jag rundar Neptunusstatyn och sätter kurs ut mot sundet mellan Brokö och Ramnö. Efter en dryg kilometer av exponerad simning med vind snett bakifrån kommer jag in mellan skären. Jag slås av hur vackert det är här inne, där säl och sjöfågel får fritt spelrum mellan de glest bevuxna klipporna. Förutom vinden är det en underbart vacker dag med strålande sol som glittrar i vattnet. Jag känner mig fräsch men är törstig och börjar lessna på den allt saltare smaken av havsvatten i munnen och jag får lite extra sötvatten av min trogna paddlare som har gott om den varan. Jobbigast på simningen är sista tusen metrarna från Lilla Brattaskär över till Gårda bryggas stora badvik; vågorna kommer skvalpiga som i ett badkar snett från sidan och bryter fart och rytm och jag vill inget hellre än att kravla iland. Surf.se-flaggan bredvid segeltribunen kommer sakta allt närmare och till sist har jag fast mark under fötterna.

Jag sölar lite i transitionsområdet, unnar mig kaffe och bullar, pratar med folk och byter om i lugn och ro. Känslan är att det har gått bra och jag har hela dagen på mig. Marcus lämnade depån som tvåa för en stund sedan men Crister och Marie är ännu kvar ute på simsträckan. Jag har ingen egen support med mig - min ordinarie support är ju upptagen med att vara tävlingsledare - så jag förlitar mig på de officiella depåer vi har satt upp och inser därmed att det är viktigt att fylla på bra mellan - det är upp till tretton mil mellan depåerna under de ganska långa etapper vi har framför oss. Banan och ett par godisbitar åker ner i ryggfickan och såväl cykeln som jag själv matas ordentligt med vatten och sportdryck; det får funka.

Början av cykeletappen är välbekant turf, Varbergsvägen till Fjärås är min vanliga pendelväg och över bräckan cyklar jag var och varannat pass. Jag unnar mig ändå att titta till höger över Kungsbackafjorden när jag kör ut på bräckan och ser Kalvö ligga som ett lås därute, för nånstans kring fyra timmar sedan startade vi där ute och nu är vi på väg till Taberg. Crister kommer dundrande förbi mig, han simmar långsammare men har avsevärt högre tryck i pedalerna än vad jag kan hålla så här länge. Även om jag inte ser så mycket mer av honom själv den här dagen så ser jag hans support en hel del och det känns lite trivsamt på något vis. Jag ropar på dem varje gång jag drar förbi deras husbil och de hejar på mig när de kör om igen på väg till nästa möte med sin deltagare.

Söder om Lygnern böljar småvägarna upp och ned och nära Kinna kommer vi ut på 156:an som är lite rakare men fortfarande tämligen kuperad. Vind snett emot men jag känner mig stark och håller strax under 30 km/h för det mesta. In i Svenljunga, får påfyllda flaskor och några godisbars av Mattias med bror som förtjänstfullt bemannar depån. Bara ett kortare söndagspass in till etappmålet nu, det är lite tidigt att börja räkna ner men det känns bra att jag kommit så här långt redan. Vi passerar skogar, sjöar och mossar som känns väldigt mycket som den smålandsskog de är och den lilla bron vid Nittorp är bara löjligt idyllisk i solskenet. Mot slutet av etappen väntar ett par segment med lite större väg innan vi faller in på den lilla asfaltsväg som ska leda oss in bakvägen till Tabergstoppen. Ett par rejäla backknäppar och lite halvskraltig asfalt men det är fina miljöer som kompensation och snart rullar jag in i Tabergs utkant. Skarp sväng höger och så är det bara de sista 1500 metrarna av klättring kvar. Backen sätter sig i respekt med en rejäl kortbrant och övergår sedan i en lång segmota som gradvis blir allt brantare. Sista 100 meterna upp till parkeringen är mer än 15%, förmodligen närmare 20. Syran svider i låren men jag plågar mig upp och på parkeringen flackar det ur fram till den sista knäppen upp till monumentet där de svarta 2XU-flaggorna fladdrar i vinden och markerar mållinjen. Framme! Nio kilometer simning och nästan sjutton mil cykel på nio timmar och förtio minuter, inklusive en rätt rundlig paus.

Det blir middag på Tabergstoppen och vi hejar in Marie sista biten in i mål och åker sedan ner till inkvarteringen på hotell Taberg för en kvällsfika. Imorgon väntar nya bravader.