Tidig morgon igen. Kroppen känns aningen kantig efter mer än femtio mil cykel på två dagar men inte så fasligt illa, lite småstel bara och det ska nog gå att jogga ur kroppen. Däremot är jag gräsligt trött och oroväckande törstig - det kommer att bli en varm dag och jag har inte utrymme för någon vätskebrist. Svårt dåligt morgonhumör också, jag känner att jag har dålig koll på mina prylar och pinaler men pallrar mig ner för att få i mig nåt att äta. Muttrar lite surt innan Anders frågar om det inte var jag som ville ha pannkakor - och det var det ju. Och trots att det är ett par timmar innan ordinarie frukosttid finns där ett ordentligt fat med nygräddade pannkakor som pannkakskungen själv (dvs jag) hade varit stolt över att frambringa. Till det färska bär, kaffe och en massa jos. Humöret går från minusgrader till tropikerna på rekordtid - dagen är nu säkerligen räddad.

Klockan halv sju startar vi från torget precis utanför hotellet. Redan igår checkade vi in varsina två backar för transitionerna, medan vi lugnt springer ut ur samhället längs den idylliska Trosaån åker dessa iväg mot Tunanäs väster om Himmerfjärden och mot Rangsta brygga tre kilometer österut där vi ska gå i respektive ur vattnet. Vi har solsken även idag och det fläktar en måttlig vind från norr. Det här ser ut att bli ännu en fin dag. De tre snabbare grabbarna ser ut att vara fortsatt aningen snabbare och glider iväg lite framför mig men jag har sällskap av Marie och av Anders Scharp som ändå skulle ut och springa - utralöpare som han är behövde han ett ordentligt distanspass och hakade på en bit. Undra på att vi fått så bra service - it takes one to know one, liksom. Vi håller tempot lätt och fint, jag har ingen klocka men bedömer att farten ligger kring 5:45/km på platten. Egentligen är det för snabbt för mig men det är trevligt med sällskap och bedömningen är ändå att det inte sliter så väldans illa. Man ska ju ha roligt också.

Efter ett par kilometer asfalt kommer vi in på sörmlandsleden vid Lökholmen. Här väntar sju kilometers blandad ledlöpning, först är det en del grus och sedan tre kilometer av riktigt fina skogsstigar. En del tekniskt med rötter och stenar och en del där det bara är att trippa på på mjukt sviktande underlag genom grönskan; härligt. Samtidigt får vi utmärkt guidning av Anders som kan de här markerna utan och innan. Vid Tullgarns slott blir det grus igen och vi konstaterar att vi ännu ser täten några hundra meter framför oss - de är inte lika mycket snabbare idag, åtminstone inte ännu. Efter en lite lurig passage av en fårhage och ytterligare ett par kilometer gruslöpning ser vi Mörköbron. Här tackar Anders för sig och vänder tillbaka mot Trosa, Marie och jag tackar för sällskapet och fortsätter ut på bron. Här är öppet och man känner tydlgt att det redan håller på att bli varmt fast klockan knappt är halv nio. Det fläktar dock ganska friskt från norr och redan inne i det trånga sundet väster om Mörkö skvalpar det lite grand.

Ute på Mörkö väntar en ganska danande kilometerraka fram till Tunanäsavfarten men tempot är lätt och vi fördriver tiden hyggligt väl med löparpladder. Snart nog står vi i strandkanten och tittar ut på ett ganska guppigt hav. Jag hittar en kopp kaffe och laddar i mig energi och vätska samtidigt som jag lugnt och stilla får på våtdräkten och blåser upp simbojen. Det här ser onekligen spännande ut - det är sällsynt med så mycket sjö på Himmerfjärden men även fast vinden bara är 5 m/s blåser den rakt från norr och river upp vågor ända från Södertälje. Nå - sträckan vi ska simma över har stöd söderut av både ön Oaxen i väster och en udde i öster, så det är inte tre kilometer i helt fritt vatten. Väl ute på böljorna kan jag bara konstatera att sjön tilltar ju längre ut jag kommer och när jag passerat farleden är vågorna mer än metern höga. Det blir riktigt svårt att se vart på den långa landremsan i öster jag ska hålla, hamnen i Rangsta brygga ser jag inte alls längre nere bland alla vågorna, och inte den låga ön Brudskär heller som annars skulle varit ett riktmärke. Ett par av de stora husen högt uppe i skogen på andra sidan ser dock rätt ut och stämmer dessutom överens med riktningen folket på de gulflaggade säkerhetsbåtarna pekar ut åt mig. Det gungar ordentligt men vågorna är paradoxalt nog så stora att de stör mer mentalt än de faktskt bryter upp rytmen i simningen, det är bara att borra på och lita på kursen. Frågan är bara hur mycket vinden trycker mig söderöver.

Efter ett tag inser jag att jag ska ha solljuset i höger öga på ett visst sätt, då håller jag rätt kurs - och när jag fattat det är det bara att köra på. Snart nog ser jag Brudskär igen och när jag kommer närmare ser jag också hur mycket jag driver av mot söder; eftersom jag kan se att skäret synbarligen flyttar sig mot norr gör jag förmodligen ganska god fart åt andra hållet. Men nu ser jag hamnen jag ska upp i bara lite till mer än 500 meter bort och när jag väl passerat Brudskär lugnar sig sjöarna lite. Jag kravlar iland vid klippan invid hamnen, gör ett dykar-OK till säkerhetsbåten, och kliver upp i hamnen. Shit - det där var nog den äventyrligaste simning jag gjort; och då är Ö till Ö i motvind, Celtman i 13-gradigt vatten, Öresundssimningen i nordlig ström och Norsemansimningen bitvis i dimma inräknad. Nöjd med min insats får jag mer kaffe och några bullar. Kollar lite hur det går för Marie som fortfarande kämpar i vågorna och konstaterar att även Crister är kvar därute, trots att han hoppade i ett bra tag innan mig. Senare upptäcker jag att jag faktiskt hade snabbaste tid på just den här passagen, kanske att jag inte är så risig i simning av ruffa vatten ändå.

Jag har svårt att lämna depån - det tar en halvtimme innan jag är på väg, sedan börjar jag promenera uppför Rangstavägen, åter styrkt och välvätskad. Klockan är inte elva ännu och nu återstår 'bara' sju mils löpning till målet i Rålambshovsparken. Hur svårt kan det vara? Solen strålar och det är visserligen rejält varmt på både Ösmovägen och den lilla kraftfullt meandrande Väggarövägen. Jag går uppför alla branta motlut men joggar annars lätt och långsamt framåt. När jag rundar ett hörn står där tre rådjur i skogsbrynet och tittar på mig, jag plockar fram mobilen för att knäppa en bild men de är snabbare än jag och försvinner spänstigt in bland träden. När jag ändå har den framme passar jag på att kolla trakk-sidan för att se var jag har startfältet. Marcus och Filip är långt framför, med inte alltför stor inbördes skillnad. Filip hade bara en handfull av minuter till försprång om totalsegern när starten gick imorse, nu har han några till men det är ännu en väldigt lång dag framför oss alla och tröttnar man kan minuterna ticka iväg fasansfullt snabbt, särskilt inne i skogen. Marie har lämnat Rangstavägen precis och är en bra bit efter från den tuffa simningen, Crister är mig mer eller mindre i hälarna, bara någon kilometer bakom. Intressant men ingen information jag använder mer än till att förbereda mig mentalt på att Crister borde komma ikapp mig om nån mil eller kanske två.

Vid sjön Muskan har vi sprungit knappt fyra mil totalt och härifrån ska vi följa sörmlandsleden i tjugofem kilometer är det tänkt, en ganska vild men omväxlande sträckning som bland annat innefattar femton kilometer skogsstig av mycket varierad karaktär. Det första man får sig till livs är en rejäl stigning och sedan blir det en hel del snår och rötter men också en del lättsprunget. Jag misstänker att alla inte håller med men själv tycker jag det här är riktigt fin traillöpning. Vid lite drygt marapassering kommer jag fram till Transjöns vindskydd och där finns en välbehövlig depå. Vatten, sportdryck och några geler stoppar jag i mitt vid det här laget tomma vätskebälte och dessutom unnar jag mig en stunds vila och pratstund med den trevliga depåbemanningen. Återigen hänger jag ganska länge i en depå men jag tänker att de här avbrotten hjälper kroppen att fylla upp depåerna igen och gör att jag ändå kan jogga vidare ytterligare en bit, trots mina bristande långpass.

Från vindskyddet och upp till Paradiset där vi lämnar leden är det inte mer än fjorton kilometer men det är stökigt och varmt och krävande och riktigt riktigt härligt. Bara stigar, rötter och stenar under fötterna. Bara sjöar, solsken och skog i omgivningen. Och blåbär, här finns massor med blåbär - jag stannar inte direkt men repar av några i farten här och var och mumsar i mig. Låg på vätska nu, lyckligtvis får jag lite påfyllning av Per som är support till Marie - och uppe vid Paradiset finns en dricksvattenpump som Sofie hjälper mig pumpa vid. Det är förvisso bara drygt två mil från Transjöns vindskydd till Vidjadepån men jag har inte så hög fart nu, speciellt inte inne i skogen, så mitt vätskebäkte med fyra 16-ml-flaskor räcker inte långt inser jag. Men härifrån ligger depåerna tätare så jag känner mig ändå ganska lugn inför fortsättningen - vilket i sig inte hindrar att jag dricker som en kamel där vid Paradisets pump. Gott, kallt vatten.

Och nu är jag äntligen ute på fasta marken och har inte mer än ett reguljärt långpass till mål, Dödsskogen på Södertörn (Cristers benämning) slutar precis här och det blir en del nedförslöpning först på grus och sedan asfalt. Jag passerar en badplats med stojande barn och solbadande föräldrar och funderar på att lägga mig i vattnet ett tag. Slår bort tanken och lufsar vidare, det går ända ganska lätt nedför mot nästa depå vid Vidja. Här väntar Oscar som ledsagar mig till depån, och jag får åter påfyllning av såväl flaskor som mage. Jag har inga bekymmer med den alls, märkligt nog. Jag misstänker att det funkar så bra som det gör för att jag håller så låg intensitet; hela tiden ett lätt joggtempo som växlar över till gång i uppförsbackarna och jag är smärtsamt medveten om hur långsamt det måste te sig för en utomstående, alla mina vanliga mått och kilometertider är rena spurttempon idag - med sju löpta mil är det svårt att se ut som en fartfantom.

Jag segar mig kvar i Vidjadepån som överallt annars men kommer åtminstone ut innan tio minuter passerat. Från depån väntar en halvmil av mördande seg löpning på rak landsväg innan jag kommer över Ågestabron och närmar oss Sköndal. Jag tänker inte så långt framåt, det längsta fokuset är att jogga bort till nästa depå men för det mesta försöker jag bara befinna mig i nuet. Det går egentligen ganska bra att vackertväderjogga just här just nu; jag är lite stel här och var men med korta lätta steg märks det inte så mycket - förutom att Vidjavägen är förfärande lång och att kilometerangivelserna jag läser på kartan mer ter sig som miles. Tempot här ligger på några sekunder snabbare än sjuminuters ser jag i efteranalyserna. Och de tunga tankarna kommer krypande. Blir hejad på av ett par i Cristers crew och jag konstaterar själv att det är korta steg och sällan just nu. Men så ett par kilometer senare, i Sköndal, slipper jag åter asfalten och får springa på lummiga parkgrusvägar längs sjöar och genom ädellövskog. och det är riktigt fint igen. Härifrån har vi även fått till viss hjälpsnitsling av banan; kartan och vägbeskrivningen ger visserligen alla svängar som behövs, åtminstone i princip, men här börjar det bitvis finnas såpass många vägval att det lätt kan uppstå tveksamheter. Dessutom är deltagarhjärnorna ganska grillade vid det här laget så några svartgula plastband kan göra all skillnad i världen.

Även om miljöerna är vackra så går det förfärande långsamt nu. Crister har förvånande nog inte kommit ikapp mig, men det är tungsprunget på de slingriga grusvägarna och backarna är många och känns branta - även om de inte är det i absoluta tal räknat. Vid Flatenbadet har klockan blivit halv sju och folk är på väg hem, förmodligen efter en härlig dag med sol och bad. Precis som jag då - en härlig dag med sol och bad börjar närma sig sitt slut och jag kravlar mig över backen mot Tyresövägen. Vid undergången väntar hårdrocks-Pälle med folköl och salta nötter i den allra sista depån. Det blir tio minuters stopp till, jag sätter mig i bagaget på kombin och dricker en halv burk två komma åtta och knaprar nötter. Hör att Filip precis gått i mål och därmed vinner den första upplagan av UltraTri Sweden. På tre dagar har han för egen maskin korsat landet, sprungit i Södertörns dödsskogar och simmat i både väster- och österhav. Snart är jag klar jag med - det var nästan två timmar sedan han passerade här och det sänker mig lite att det är så långt kvar. Sedan slår jag bort tanken och konstaterar att det bara är fjorton kilometer - hur svårt kan det vara? Crister dundrar förbi, med humörflaggan högt hissad. Han dunkar mig i ryggen och tycker det är en rasande fin bana jag lagt. Alldeles förbannat mycket för lång men fin. Så garvar han och springer vidare. Jag tar en klunk öl till och tänker att livet är ganska fint ändå. Pratar några ord till med Pälle innan jag tackar för mig och drar vidare på den långa spången över Klisätra ängar. Lång är banan förvisso, men den är också fantastiskt vacker och omväxlande.

Jag matar på men det går trögt nu, förbi Björkhagens golfklubb och bort mot Sickla går det förfärande långsamt trots att det är ganska mycket nedförslöpning. Så ploppar jag ut i stan vid Hammarbybacken och minsann på Hammarby kaj kommer jag ikapp Crister igen. Jag tänker först göra honom sällskap men jag är inne i ett bra flow och han har det tungt - jag vågar inte börja gå nu utan skriker nåt som är tänkt som uppmuntran till honom och lufsar förbi. Över Skansbron och så ner på Södermalm vid Eriksdalsbadet. Nu har det vänt och jag har målvittring; jag vågar inte kolla efter på kartan hur långt det faktiskt är utan borrar bara på. Björn har dykt upp vid min sida också, han springer med alla deltagare han hinner med i mål och får på det sättet ihop ett rätt fint löppass samtidigt som han gör stor nytta som pacer och ledsagare de sista svängarna. Jag får lite vatten och sportdryck av honom - jag har kvar i mina egna flaskor men det är lättare att ta langning än att fippla själv.

Årstaviken tar aldrig slut, jag manar på mig själv att nu får jag fan gräva lite i pannbensdepåerna och till slut kommer vi under Hornstull och parkvägarna svänger av norrut. Under Västerbron är det bara segerkänslor, jag går visserligen uppför Pålsundsbacken men börjar jogga en bit innan krönet på Västerbron - och härifrån är det bara nedför. Inga dumheter nedför trapporna till Rålis, där går jag, men sedan är det bara ett trehundra meter långt upplopp kvar. Och jag är framme. Jösses jädrar, det gick ju! 94 kilometer på ganska exakt fjorton timmar, och då ingår enorma 75 minuter depå- och transitionstid och 73 minuter simning. Ett fåtal minuter senare kommer Crister i mål - han är klart före mig i sammandraget efter den enormt starka cykling han presterade, men idag var jag före - etapptrea efter Filip och Marcus som är i mål sedan länge. Jag lägger mig i det svala gräset i målområdet och känner mig bara nöjd. Seger-Filip kommer klivande, trycker in armbågen i mina heldöda hamstrings och frågar "Gör det ont nu? Gör det ont nu?" Finare uppskattning kan man inte få som banläggare.