Väl i Katrineholm blir vi upphämtade av min bror. Eller snarare: Tösorna och bagaget blir upphämtade. Jag passar istället på att springa den jämna milen ut till Valla. Med den ganska nyligen anlagda cykelbanan är transportlöpning dit ut en ren njutning, åtminstone efter att jag krånglat mig ut från norr och lasstorp. Underlaget växlar lite mellan bar grusig asfalt och modd. Dessutom några inslag av is. Jag inser att det planerade progressiva passet kan bli svårt att slutföra i den snabbare regimen men jag börjar ändå mjukt bara en bit snabbare än sexminuterstempo. Tanken är att öka 15 sekunder per kilometer för varje kilometerpassering, vilket är och ska vara lätt till en början.

Ut ur stan och jag växlar ständigt spår för att hitta bra fäste. Ibland är det bästa att köra precis bredvid banan där det finns ett par centimeter mjuk blötsnö med grus under - och ibland är det
bästa fästet mitt på den slaskbemängda asfalten. Men körbanan går behagligt avskild från biltrafiken och jag har bra fokus på löpningen, kanske just för att jag tvingas analysera spår hela tiden. Efter sju kilometer har jag passerat större delen av de evighetslånga skogmarkerna. På de höga partierna ligger mer snöslask och smälter, just över vägbanan skymtar en tunn dimma. Men att höja farten signifikant snabbare än så här fixar jag inte. Efter att ha forcerat den åttonde kilometern i tröskelintensitet men ändå på 4:20 är jag lite nöjd och sänker till nedjogg.

Fast efter en kilometer lätt jogg är jag inne på gamla vallavägen och det är bar asfalt och mer lättlöpt och jag kan inte låta bli att höja lite igen. En kilometer lite snabbare än femminuters och in i Valla håller jag 4:10- tempo i lätt motlut. Terminerar slutligen passet med nedjogg uppför skogsvägen och förbi barndomshemmet och sedan över backen hem till min bror. Julen har inletts.