Jag minns ett tandläkarbesök någon gång i obestämd forntid; jag var trött efter en lång helg, kanske rentav lite bakis och bad tandläkaren vara lite snäll och försiktig. Han skrattade och sa på klingande dalmål "Har du varit ute på dåligheter?" Det är ett uttryck som fastnat lite i mig. Idag kan jag tydligt känna att jag var ute på dåligheter i helgen; ett överlångt långpass med start i Tjolöholm för att kolla in lite potentiella stiguppgraderingar till vinterns Sandsjöbacka Trail. Underbart brittsommarväder och härliga miljöer kring slottet. Slottsfru Dickson fick på egen begäran vandringsstigar anlagda på ägorna istället för juveler som morgongåva - jag är helt säker på att om hon levat idag hade hon också förstått att traillöpning är bättre än diamanter.

Hur som helst är det sjukt fina rundor kring slottet, några av vilka vi använder till en startkringelikrok innan det är dags att ta sig upp mot Hallandsleden. Det här passet var tanken att leta en bättre rutt med mer stig och en aningen mindre monoton anmarsch på det som följer från Tjolöholmsskogen mot Hallands inland. Jag vet att det låter sig göras men det är en del rekarbete - och skogarna här är ökända bland orienterare för sina grymt täta och höga taggsnår. Mina första försök börjar riktigt lovande med en svag men härligt vägvinnande stig som dock mynnar ut i ett manshögt slånfält; jag försöker runda och kriga mig förbi men jag trasslar in mig allt fler och allt vassare taggar. Efter minst ett blodisande avgrundsvrål kommer jag loss och vidare, inte utan blodvite. Efter en del blandade framgångar kommer jag så ut på avsedd plats vid Varbergsvägen men blir inte helt klok på vägvalet denna gång; det kommer att krävas fler turer här innan banan är satt.

Lätt jogg upp till Fjärås bräcka och Hallandsleden, från den här ingången får vi med den fantastiskt vackra utsiktspunkten Svalhögen som blir en nyhet i bansträckningen. Brant uppåt sen underskön löpning på en kam innan det bär nedåt igen. Denna gång med fikastopp tillsammans med Hustrun på Naturumfiket. Gott och vederkvickande. Dröjer mig kanske kvar väl länge i det trevliga sällskapet och i kvällssolen för när jag kommer iväg igen är skuggorna långa. Snart nog pannlampa på och sista dryga milen kör jag i lurvigt höstmörker med en blek gul måne lågt på horisonten. Lövprassel underfötterna och skuggor som dansar i lampan. Jag glömmer ofta att jag gillar den här delen av Hallandsleden. Den är naturskön och omväxlande, ganska långa lättlöpta partier på skogsvägar som växlar med lite mer teknisk stiglöpning i djup urskog. Till slut trillar man ut i motionsspåren vid Bunketorp, Lindome och får lite lätt och platt cykelbanelöpning in till centrum. Här avslutar jag det här passet, efter 43 kilometer. Franks korvkiosk har förtjänstfullt recoverykorvarna färdiggrillade och jag hinner lagom fylla på lite innan pendeltåget som tar mig tillbaka till Kungsbacka är på plats. Hustrun har passande nog parkerat bilen vid stationen där så det är bara att rulla hemåt sen. 

Tyvärr vaknar jag morgonen efter med rosslande svidande hals och lätt huvudvärk, hade egentligen tänkt dra av ett backtobacklångpass med andra halvan av åttiokilometaren men det får anstå. Har man varit ute på dåligheter får man ta ansvar för det ibland - nu ska jag krya på mig och vila duktigt sen köra på mot nya mål. Signat upp för fler dåligheter både i början och slutet av november; men det tar vi en annan gång.