Varberg är som vanligt en stad i allmänt kaos när Wheels and Wings, torghandel och Varbergsloppet ska avverkas i samma stora tumult. Vi funderar lite på att ta tåget ned men det känns råddigt att först åka till Kungsbacka - avgångstiderna passar inte riktigt heller så det blir bilen ändå till slut. Eftersom det är en familjeutflykt är vi dock på plats tidigt under dagen och det blir inga större bekymmer att parkera.

Efteranmälan av mig och småkidsen, start i samtliga tre förekommande klasser - jag springer såklart milen, lilltösen springer 1.3 km och stortösen springer 2.6 km; ett eller två varv kring fästningen. Min egen uppvärmning klarar jag av samtidigt med stortösens lopp och jag tar chansen att jogga med och småpeppa lite.

Förmiddagen är grå men allterftersom klockan närmar sig två och tiokilometersstart drar molnen undan och när vi lämnar starten skiner solen och det är plötsligt ordentligt varmt. Första kilometern har jag sällskap av min klubbkumpan Dr Puh, fyra minuter exakt i öppningstempo - inräknat lite grand av startträngsel är det väl avvägt och kontrollerat. Vi lämnar strandpromenaden och springer upp för den lilla backen Rantzaugatan in mot centrum och jag konstaterar att som vanligt släpper jag iväg omgivande fält i själva backen men plockar ikapp och vinner på fältet de följande två-trehundra metrarna. Analysen är att nästan alla går på för hårt uppför och tappar tempo på krönet och sträckan därefter, det är väl inte så förvånande kanske men jag blir lite förbluffad över att det är så pass många riktigt duktiga löpare som tycks göra samma misstag.

I det svaga medlutet ner mot centrum driver jag på lite och lämnar Puh bakom mig, söker skugga bland kullerstenarna inne i stadskärnan och försöker hitta flytet. Kilometrarna flyter förbi, jag tappar några sekunder mot fyraminutersfarten för varje passering och halvmilen går jag förbi på 20:15-20:20 undefär. Intensiteten är inte jättehög och jag känner att jag nog borde kunna öka lite. Jag har precis passerat Rosa Pantern som öppnade friskt i en av sina mer vågade kreationer och känner väl att jag inte har fokus att upprepa bedriften från förra veckans personbästa på milen men tycker ändå att förtiominutersstrecket ska kunna gå att nå. Vid sex kilometer har jag fått upp farten lite, fyra minuter jämnt och jag har därmed tjugo sekunder att plocka på de fyra kilometer som återstår.

De grusade delarna på strandpromenaden är tungsprungna men jag hittar en växel till och kommer igenom den åttonde kilometern på dryga 3:50, det kanske var lite optimistiskt ändå för när vi närmar oss fästningen igen på de vida svängarna längs haven är jag ganska krokig. Den röda målbågen glittrar en kilometer bort, pulsbandet har glidit ner på magen och nummerlappen har lossnat och hänger på trekvart men jag biter ihop och försöker springa rappt, snabbt och snyggt hela vägen in. Några piggare löpare spurtar förbi men jag håller ändå uppe i farten ändå in mål och går under målbågen på exakt 40:00. Det får duga.