Dricker ett sent morgonkaffe och tittar ut över den för dagen stormpinade heden. Regndroppar yr genom luften och de byiga vindilarna river i buskarna. Det är knappt två veckor kvar till försommarens stora äventyr; Celtman. En ungefärlig irondistans i de skotska högländerna som inleds med 3.8 km punkt-till-punktsimning i den flik av Nordsjön som heter Loch Shieldaig. Bussen till simstarten från det första transitionsområdet går klockan fyra på morgonen på midsommarafton, det ska bli kul att se om det går att få återuppleva samma mycket märkliga stämning som infann sig på färjan i Norseman. Vattnet i Loch Shieldaig är för närvarande 12 grader men arrangörerna hävdar att det är på uppåtgående. Våtdräkt är obligatoriskt och möjligen blir det tillåtet med neoprensockor för den frusne.

Cykeletappen består av ganska exakt 20 mils vindlande småvägar runt nordvästkusten och en sväng över mot Inverness till och precis som i Norseman är det egen bilburen support som gäller. Transitionen till löpning sker inte alltför långt, åtminstone inte fågelvägen, från Shieldaig och Torridon, där målet ligger. Jag är egentligen ganska obekymrad inför både simning och löpning, vattnet är förvisso kallt men jag kommer att vara i Shieldaig en hel vecka innan loppet och hinner köra några acklimatiseringspass innan det är dags. Cyklingen står jag väl inne i, även om jag inte har kört några tjugomilapass så känner jag mig stark och genomtränad för det segmentet.

Löpningen däremot, som är och förblir min hemmaplan, snuttefilt och träningsbas, har inte annat än krånglat för mig. Efter skadeuppehållet har jag så smått börjat få upp mängden igen och i eftermiddag ska jag försöka få till vad som rimligen bör bli mitt enda pass över tre mil innan loppet. Månne det räcker till. Den något paradoxala fördelen är att de sista två milen, med klättringen upp på Beinn Eighe och kamlöpningen uppe på toppen, är såpass krävande ändå att det liksom inte spelar någon roll. Det handlar liksom mer om nutrition och pannben än klassisk fartuthållighet. Till råga på allt sprang hustrun och bröt lilltån på ett traillopp härförleden. En olycklig missbedömd sten och plötsligt var allt ställt på huvudet. Jag ska inte trötta er med detaljer om hur arrangören varken hade förband eller sporttejp vid målet - det hade varken gjort till eller från i det här fallet men jag kan inte låta bli att tycka det är en smula slarvigt. Hur som helst skulle hon ha varit min (obligatoriska) supportlöpare över den där 17-kilometerssektionen i bergen och plötsligt, med tre veckor kvar till loppet, stod jag utan.

Lyckligtvis har jag snälla klubbkamrater som dessutom tycker det låter intressant att fira midsommar i högländerna. Jag hade allrahelst velat springa den där bergssträckan med hustrun, som stöttat mig och hjälpt mig att få träning gjord under de mest märkliga betingelser under året men man kan inte få allt. Vi kommer iallafall iväg och det kommer att bli några dagars riktigt välbehövlig semester och en spännande resa. Om en vecka åker vi!