Jag får väl omedelbart vidgå att jag egentligen inte passar definitionen på en weekend warrior - dvs typiskt en åldersgruppstävlande amatörlöpare eller triathlet som har så mycket jobb och familjeliv och annat i veckorna att den enda tid som gives för träning är två pass under helgen och kanske någon enstaka kväll i veckan. Jag kan ju kasta in både pendelpass och lunchpass måndag till fredag, och om min nya giv med att jobba hemifrån de flesta onsdagar slår väl ut finns gott om utrymme för bra pass även där. Men icke förty känner jag mig ändå befryntlad med weekend-warrior-atleter, om så bara i anden. Livet är ett ständigt köpslående och man får vara tacksam för varje skärv tid som går att få loss. En del kan klara sig med småsmulor egentid och ändå på något märkligt sätt överleva, själv känner jag verkligen att jag måste bryta upp stora tidstycken i den klagomur som är livets alla bördor och borden bara för att kunna vara människa. Men det har jag nyligen skrivits rants, haranger och utrop om så det lämnar jag nu - jag bara konstaterar att jag inför den gångna helgen upptäcker att jag kommer att vara gräsänkling och utan barn under åtminstone fredag till söndag, så jag planerar snabbt upp en långtur.

Något jag saknar är mer erfarenhet och mer hårdhet i att gneta på efter timme 15 på ultraloppen - upp till sex sju åtta mil går det oftast bra, sedan är det en snabb tripp down the downward spiral och min survival shuffle är sjukt långsam och plågsam att se. Frågan är hur man tränar detta utan att springa en massa tiomilare (vilket iofs vore en option). Mitt svar är att göra ultraduathlon. Teoretiskt borde jag kunna komma till det där stadiet av trötthet utan att paja kroppen helt med löpning om jag cyklar i en tolv timmar först, lite som med ultraintervaller blir det skonsamt men jobbigt ändå, bara på ett annat sätt. Alltså går jag upp 04:40 fredag morgon och kör till Halmstad, parkerar bilen, tar ut cykeln ur bagaget och tar tåget till jobbet. Med cykeln. I bilen finns packad löparrrygga, löpartajts, skor och strumpor. Som en transitionszon i miniatyr. Jag har även hunnit med att lämna in en påse torra civila kläder i bagagerummet på hotell fregatten i Varberg där jag har tänkt avsluta mitt löppass.

Checkar ut strax efter lunch från jobbet, cyklar min långa specialväg Röra byväg, Kungahällavägen förbi Säve och sen till Albatross och så över Angeredsbron till Lärje. Hisingen är rätt väl exploaterat men den här vägen leder utan stora problem upp på en cykelbanvall från Angered(ish) ut mot Gråbo. Riktigt bra landsvägsfaktor från start och bara något enstaka rödljus. Från Gråbo vidare via härliga Härskogsvägen (Lerum) mot Hindås och sedan vidare på 156:an till Skene. Jag trodde jag skulle få en glestrafikerad tripp då jag stack såpass tidigt på fredageftermiddagen men både 156an och Härskogsvägen är späckade med stressade bilister som slutat tidigt de med och antagligen har alldeles för bråttom till sista besöket vid sommarstugan, båten eller vad det kan vara som drar för helgen. Rolig cykling blir det iallafall inte.

I Skene har jag kört närmare tio mil och jag får en bastant portion korv och mos på klassiska Skenegrillen. Klockan är fortfarande mer eftermiddag än kväll men när jag rullar vidare söderut får jag ändå snart börja tända en lampa eller två. Jag har räknat med ganska många timmar enslig mörkerkörning och har därför riggat ett dubbelmontage med lampor framåt. Båda lamporna har tre styrkor och med den ena lampan på lägsta och den andra på mellanläget får man en grym ljuskägla som dessutom är lätt att blända av när jag får möte. Utöver dessa har jag också en liten vanlig pannlampa riggad på cykeln som instrumentbelysning. Klockans batteri går alldeles för fort om jag ska tvinga den att ha ständig belysning, bättre att lysa upp den externt. Bakåt har jag en fast röd lykta, en blinkande hjälmlampa och ytterligare en blinkande cliponlampa i tröjan. Kalla mig nojig men min stora fasa är att vara osynlig bakifrån i mörker. Med den här konfigurationen känner jag mig hur som helst trygg, och faktum är att omkörningarna i mörker är lugnare och med bättre marginal än tidigare på dagen.

Men än är det inte nermörkt. De urmysiga vägarna förbi Torestorp, Kungsäter, Skällinge och Grimmared får jag innan det sista dagsljuset försvinner; Rolfstorp är tämligen mörkt och Åkulla bokskogar är som en härlig tunnel av lövverk som bara mina lampor lyser upp. Kvällen är varm och det är plötsligt ingen trafik alls ute och det är helt fantastiskt kontemplativt att bara mata på. Framåt halv nio når jag Vessigebro, får leta lite innan jag hittar Vessige pizzeria där jag tänkt käka middag. Korven och moset från tre timmar tidigare är inte 100% processat än så jag vill inte ha så mycket. Köper en barnpizza vilket tillsammans med kaffe och cola blir alldeles lagom. Får pratat lite skit med föreståndarinnan och Nisse hantverkare innan jag kommer iväg igen. Vägen från Vessigebro upp mot Hyltebruk är ganska rak men inte så bred, med riktigt bra beläggning och i princip inte en bil. Otroligt skön cykelåkning just här, bara att gasa på. Blandat nya flaskor med Umara på pizzerian och har nu så jag klarar mig till Halmstad, det finns inte några fler ställen där jag räknar med att hitta något öppet, både Hyltebruk och SImlångsdalen har visserligen butiker men klockan är sent och det är stängt. Det är ändå bara drygt 11 mil från Vessigebro min rutt till Halmstad. Hyltebruk ligger mycket riktigt öde när jag rullar igenom, och härifrån viker jag söderut och västerut igen. Känner mig inte sliten nånstans men det känns ändå skönt att närma sig slutet på cykelpasset.

Halvvägs mellan Hylte och Simlångsdalen slocknar mitt 'helljus'. Stannar och kollar, batteritorsk - det är lite tidigare än beräknat, de här acken brukar hålla många timmar. Räknar baklänges och inser att jag gick upp på läge två ganska tidigt eftersom det var mulet och blev mörkt inne i skogen. Kanske inte helt orimligt ändå men lite oroande. Acket till min andra lampa som jag kört i snålläge visar ännu på fullt och den borde rimligen hålla så i flera timmar till. Kör två mil till och kommer till Simlångsdalen och den kyrka jag hade markerat som eventuell sista vattenpåfyllning innan Halmstad. Här är tanken att jag ska ta en extra backe upp mot Oskarström och Danska fall och sedan ner till Halmstad via Åled och Sennan. När jag kollar mitt kvarvarande ack har det dock droppat till 50% på bara två mil. Nivågivaren är visserligen rätt grov så jag har säkert fortfarande mycket kräm kvar - men ändå blir jag osäker. Om den här lampan också slocknar har jag bara min minimala pannlampa kvar och det skulle bli en mycket mörk resa sista biten. Jag planerar om. det har ändå blirvit några extra kilometer mot plan totalt sett - det är dryga milen kortare att köra raka vägen ner till Halmstad men totalen kommer ändå att hamna på 29 mil. Det är trots allt ett ganska substantiellt efterjobbetpass. Jag fortsätter rakt fram och hittar upp på Banvallsleden. Det är mörkt och rakt och tyst och skänt, ganska likt banvallen jag inledde på i Göteborg. Så når jag utkanten av stan och under gatlyktorna kan jag andas ut över batteriincidenten. Jag rullar in på parkeringen vid stationen efter knappt 13 timmar, varavdrygt 11 varit i rörelse. Klockan är alltså strax innan 2 på natten, och jag är allt lite sömnig.