Mästerskapshistorien är full med exempel på idrottare som överträffat alla förväntningar. Som blivit stjärnor, idoler och förebilder över en natt. Som fått chansen och tagit den. Som Emma Green när hon vann brons vid VM 2005. Som Erica Jarder när hon satte personligt rekord vid inomhus-EM i Göteborg 2013 och tog brons. Och som Lovisa Lindh som vann brons på 800 meter vid EM i Amsterdam 2016, och sedan tog sig till semifinal och där slog personligt rekord vid OS i Rio lite senare samma sommar.

Nu står ytterligare ett OS för dörren, men istället för att väcka drömmar väljer SOK att släcka desamma, och frångår då sitt viktigaste uppdrag. Att möjliggöra de magiska ögonblicken, det som är idrottens essens, och leva upp till sin portalparagraf att få idrottare ”att sträva efter att utvecklas över sina egna gränser”.

SOK skriver själva att baserat på de grundläggande olympiska värderingarna ska SOK verka för att ”skapa fler goda förebilder för unga, inspirera fler att utvecklas genom och inom idrott, skapa möjlighet att utvecklas oavsett bakgrund, kön och ekonomi samt sprida de olympiska värderingarna om vänskap, respekt och strävan efter utveckling.” De menar också att deras inriktning är att ”fler ska vara delaktiga i det olympiska sammanhanget”. Samtidigt finns det så omdebatterade kravet om att uttagna idrottare ska kunna slåss om en plats bland de åtta främsta i sin gren. Man får vara ordentligt kreativ för att få det kravet att gå ihop med deras uppdrag.

Det mest aktuella exemplet är just Lovisa Lindh som kämpat med skador och motgångar ända sedan OS i Rio, men som nu kommit tillbaka på en kanske högre nivå än någonsin och dessutom visat en uppåtgående form. Att trötta ut er med statistik som visar att hon har i OS att göra är överflödigt. Det räcker med att konstatera att hon med råge är kvalificerad enligt World Athletics egna kriterier, att hon vecka efter vecka besegrar löpare som inte bara kommer stå på startlinjen i OS, utan med stor sannolikhet i final, och det på tider som räckt till just final i de flesta av de internationella mästerskapen de senaste 10 åren. Exakt vad SOK har för argument att stänga ute Lovisa Lindh från OS-start är svårt att veta, de ansvarige för beslutet har hittills gjort sig oanträffbara, men det är svårt att hitta någon utanför OS-truppen med större chans till topp-8 än Lovisa.

Denna fars måste få ett slut och eftersom beslutet om topp-8 är fattat vid ett årsmöte är den största chansen att ändra beslutet genom demokratisk påverkan, debatt och ett nytt årsmötesbeslut. Detta borde vara en av Svensk Friidrotts allra viktigaste frågor de kommande åren. Ge makten till specialförbunden att avgöra vilka de vill skicka till OS. Är man inkvalad enligt respektive idrotts kriterier, har man på ett OS att göra. Och låt det inte bli en ekonomisk fråga. Det är överkomliga hinder som inte får stå i vägen för idrottens främsta uppdrag. Att förverkliga drömmar, skapa minnen, idoler och förebilder.

Författare av krönikan är David Fridell, ansvarig utgivare för marathon.se

Uppdatering: SOKs sportchef har efter att krönikan skrevs uttalat sig om beslutet, något som finns att läsa bland annat här.