En utsövd Carolina Wikström (”Ett sista försök att sova i kapp lite!”) har kommit undan det svenska vintervädret och befinner sig i holländska Rotterdam. En välkänd stad i maratonkretsar med tre världsrekord genom åren och där väderprognosen för söndagens lopp är väldigt lovande, åtta till tio grader och nästan ingen vind.
– Fantastiskt bra med tanke på att det är ett vindkänsligt lopp, säger Carolina som haft det kämpigt med Kung Bore in i det sista.
– I Gävle var det snökaos. Jag körde fast bilen i snön, och hade mig. Om man gasar går det väl bra, men det gjorde det inte, skrattar Carolina åt den nyinköpta bilen och senaste dagen på jobbet.

Dit tar hon sig annars springandes, måndag till fredag, fram och tillbaka. Det är egentligen bara två kilometer, men Carolina tar en ”avstickare” för att få ihop en ordentlig bas med transportmil. Frukosten hinns inte med innan, då hon bedyrar att hon inte är en morgonmänniska.
– Jag går upp fem minuter innan jag går ut och springer, så det blir inte så farligt tidigt ändå. Men jag får ingen kvalitetstid direkt på morgonen, konstaterar hon, och avslöjar sen hur logistiken fungerar med att kånka luncherna. Hon springer helt sonika med hela veckans matlådor varje måndag morgon.
– Det är en långsam jogg den dan! Ibland har jag kastat in ryggsäcken i buskarna, men nu har de klippt ner dem, så jag kan inte gömma lådorna lika bra.

Svår vinter med långa pass inomhus

Carolina är nöjd över att inte ha valt ett tidigt maratonlopp, som Sevilla i februari, för den här vintern har varit den svåraste sedan hon började löpträna.
– Mycket sämre underlag, svårare att få till kvalitén utomhus. Det har gått att köra lite på inomhusbana och på löpband. Men jag tycker inte om band. Det känns onaturligt och går mycket sämre än utomhus.
– Jag tycker inte att det är ett jättestort problem att springa på en 200-metersbana inomhus, om man kan dela upp det lite. Vi körde till exempel ett 3x 6-kilometers-pass och då gick det förvånansvärt bra, men då drog vi två kilometer var och man kunde lägga sig i tåget resten av tiden. Vi bytte riktning på varven också i mitten!

Hennes parhästar i Gävle har varit Alexander Lindskog och den välkände ultralöparen Elov Olsson. 
– Han har fått jättebra kontinuitet och ska springa SM på 100 kilometer, så det blir spännande.
Det ska du inte haka på?
– Nej, jag är inte där än, men det är bra att springa med de där för man får bra perspektiv på vad som är galenskap, egentligen. Han går i gång på det extrema, som när det är varmt ute, då tycker han att det är härligt medan en annan klagar.

Sparringkamraten Alexander Lindskog är på plats i Rotterdam och ska pulverisera ett dammigt personligt rekord på 3:15. Men hans tänkta utgångsfart på 1:14 halvvägs är ändå lite för långsamt för Carolina.

– Vi kommer inte att springa tillsammans. Jag tycker att det är jättesvårt att veta exakt var formen är, men om man jämför med Valencia (där hon satte sitt personliga rekord 2:26:42 för ett och ett halvt år sen) borde jag vara i ungefär samma form, förhoppningsvis lite bättre, så det känns rimligt att sikta mot pers, och snarare 1:13 halvvägs.

Inget självmordsuppdrag i 2:24

I väntan på lördagens tekniska möte då arrangören berättar allt om vad man har tänkt att de olika farthållarna ska hålla för tempo är det enda som Wikström vet, att hon inte ska hänga på det holländska stjärnskottet Nienke Brinkman. Det är en tjej som har gjort en ännu snabbare resa än Carolina. Hon sprang Valenciamaran året efter Carolina på i stort sett samma tid (2.26:34). Men det var hennes debut och hon började träna för två år sen med bara enstaka traillopp som erfarenhet. Men det ryktas att hennes harar ska gå för 2:24.

– Där känner jag mig säker på att jag inte är än. Det låter som ett självmordsuppdrag att hänga på dem.
Medan Brinkman för tre veckor sen vann de schweiziska (hon pluggar i Zürich) mästerskapen i halvmaraton på 70:43 har Carolina i år sprungit två lopp just på den distansen och filat ner sitt personliga rekord med halvminuten till strax över 71 minuter.
– Det första (i Sevilla) var mest för att se vart jag låg. Jag har satsat mot 70 låga i Jordbro (våren ifjol) och på VM (hösten 2020) gick jag ungefär i den farten på den första milen. Nu gjorde jag något liknande och upplevde samma vägg. Men jag kom ändå in på pers. Det var skönt att få veta var man är i träningen efter att inte ha tävlat på ett tag och att ha något att jobba vidare på.

Tillbaka till ursprunget - utan yttre krav

När halvmaran i Haag blev inställd, där Carolina skulle gå för fullt under bättre förutsättningar, ville hon fortfarande tävla, om än utan lika mycket fokus på tiden. Hon valde Paris i början på mars, på en lite mer kuperad bana och med en helt annan strategi, att gå bara på känsla.  

– Det var en otroligt mycket mer behaglig upplevelse. Jag lärde mig att det inte är så dumt ändå att lämna tiderna därhän och gå på känsla med tanke på att jag persade och trodde inte att jag skulle kunna springa på 1:11 förrän jag passerade 15 kilometer. Sen var det synd att jag inte klämde mig under, men det var ändå formbesked utifrån mina förhoppningar före loppet. Jag hetsade inte att försöka hålla en specifik fart.   
– Jag sprang mycket mer på känsla tidigare när jag inte visste vilka tider som jag kunde förvänta mig. Det är något som jag tar med mig till i morgon när jag känner liknande, att jag vet ungefär vad som jag kommer att gå för, men jag vet inte exakt hur formen är, att försöka hitta tillbaka att köra på min egen känsla för att få ut max och det tror jag att jag gör om jag inte stirrar mig blind på klockan.

Vad krävs det då för att Carolina ska bli nöjd med sitt lopp i morgon? Placeringen är ovidkommande. Och hon har inte samma yttre press som under jakten på en OS-biljett.
– Förra året var det mycket fokus på mästerskap. Nu ville jag ha ett renodlat platt lopp där jag jagar personbästa. Det här loppet är hundra procent för min egen skull och det är skönt att jag inte har några krav som jag behöver uppnå för att kvala, utan bara för att visa något för mig själv. 
Ska jag vara hundra procent nöjd ska jag gå i väg med ett nytt personbästa. Sen börjar det bli ganska länge sen Valencia, så jag behöver åtminstone känna att jag är i på den nivån fortfarande, en så hög lägstanivå som möjligt. Så att jag inte ger upp hoppet.

Lång bucket list med maror

Rotterdam är en ny plats. Hälften av Carolinas maror har varit i Stockholm, två i Valencia, övriga i Frankfurt och på OS i Sapporo.
– Det känns kul. Det är så många maror som jag vill springa. Sen är det mästerskap och man kan inte köra så många per år, att det börjar kännas lite stressigt. Jag måste börja beta av de här som är klassiska, som New York, och gärna åka tillbaka till Japan och springa Tokyo, och så är det alltid kul med mästerskap och jag tycker om Stockholm, så jag vill helst inte missa det loppet! Men jag kan inte springa mer än två, max tre, maror per år för at det ska bli bra.
– Jag har en plan att göra klar min AT-utbildning (maj 2023), sen satsa mer på löpningen och under den tiden har jag bestämt att jag måste ha rimliga krav på mig själv både i läkeriet och i löpningen för att det ska gå ihop.  Jag vill skynda långsamt med mina tider. När andra säger att jag borde utmana det svenska rekordet snart, så är det inget som jag funderar på, utan jag vill hålla på tills jag är 40 och för att den resan ska fungera måste jag snarare ta små steg. 
– Det är ganska mycket jobb för varje sekund nu. Det märker jag, om inte annat, på halvmaran att jag har nått den nivån där allting måste klaffa och det blir inte de här tiominuterspersen längre och det är väl som det ska vara, men då får man korrigera förväntningarna på sig själv också.

AT, som är övergången mellan utbildning och läkarutövningen, innebär att man växlar mellan olika avdelningar. Carolina har varit på internmedicin och kirurgen, snart byter hon till psykiatrin, sen blir det vårdcentral.
 
– Den stora utmaningen har varit de skiftande arbetstiderna, när man behöver jobba natt. Det påverkar träningen väldigt negativt. Den värsta perioden har jag nog bakom mig.
– Jag har haft några veckor där jag jobbar en natt/vecka och då har man 25-timmarspass. Det är svårt att få in träning och återhämtning då och det påverkar mer än ett dygn.

Tar större ansvar för träningen

Efter Rotterdam blir det en omstart. Inga fler halvmaror, möjligen millopp.
– Jag kommer att fokusera lite mer på snabbhet, om jag har förstått Christian rätt. Den träning som jag har gjort ger väldigt bra förutsättningar till VM och det är tillräckligt långt tid för att återhämta sig.
Christian är tränaren Mundt, som till en början styrde enväldigt över träningsprogrammen för den helt gröna Carolina. Men nu vet hon så mycket mer om sin löpning.

– Vi har mycket dialog och jag kommer med många åsikter kring vad jag tror att jag behöver. Ifall jag känner mig sliten pratar vi om det också, vi korrigerar väldigt mycket. Men den slutgiltiga planen, vilka pass som han tror gynnar mig, låter jag vara upp till honom. Jag har lärt mig mer, om hur jag funkar och min kropp reagerar. I slutändan är det jag som har bäst koll på hur jag mår i relation till tidigare. Jag kunde inte så mycket om löpning innan. 
Rotterdam Marathon startar kl 10.00 på söndag förmiddag. Loppet sänd spå https://www.npostart.nl/live, men troligen begränsat till att bara kunna ses i Holland

Liveresultat på appen
/Lorenzo Nesi

Artikelförfattaren är inte bara journalist, utan även landslagsledare i maraton vilket innebär att han har haft ansvar över Carolina Wikströms VM-uttagning tillsammans med förbundskapten Kajsa Bergqvist