Bara New York-bor kan heja så!
- Jag vet att det gör ont! Men nu klarar ni det. Var stolta!
New York har världens bästa maratonpublik.
Poliskommissarien John Codiglia har tagit sin lediga dag för att heja fram maratonlöparna.
Han har klätt upp sig i paraduniform och manar fram maratonlöparna på 59:e gatan.
Maratondagen är en festdag för New York-borna. På söndagen var det en strålande höstdag med klarblå himmel och folk gick man ur huse för att heja fram de 39000 maratonlöparna. Längs hela banan, genom alla fem stadsdelarna, Staten island, Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan kantades banan av New York-bor.
För löparna brukar just publikens engagemang vara ett minne för livet. Inga kan heja som New York-borna.
- Det här är en vilje- och kraftsstation, hojtar John Codiglia i sin megafon på 59:e gatan och fortsätter:
- Ni har modet och viljan, ni bevisar verkligen det. Håll i nu, för nu är det bara en liten bit kvar!
Det har gått sex år sedan den fasansfulla 11 september. Dagen som ändrade New York-bornas liv. John Codigilia hade varit polis i 32 år då World Trade Center rasade samman. Under dagar, veckor och månader handlade allt jobb om att rädda, skydda och trösta. Det året var inte ens New York Marathon sig likt.
- Men nu är det större än någonsin och folk kommer hit från hela världen. Vi ser det som att de ger oss sitt stöd och det här är ett sätt för mig att tacka alla som kommer hit, säger John Codiglia när han för en stund lägger ifrån sig megafonen.
Två tredjedelar av de 39000 löparna i New York marathon är utländska löpare. Drygt hundra länder var representerade i söndagens lopp.
Löparna kommer för att se the Big Apple, men också uppleva stämningen i världens största maratonlopp. Få hejaropen i ryggen som hjälper en att klara de 26,2 milen.
- Looking great!
- Nice job!
- All right Theo, baby!
- Keep it up!
- Got this, baby!
- Almost there!
- Go Willie!
- You guys got this!
- Looking good!
Lola Ogun och hennes jobbarkompisar från Roosvelt-sjukhuset pepprar löparna med sina hejarop.
- Man testar olika hejarop för att få löparna att le. Man kan se hur folk lyser upp och kaneke får man ett leende tillbaka, så det är faktiskt en sorts kommunikation, förklarar Lola Ogun som bor och arbetar på Manhattan.
- Jag har aldrig spungit mer än fem kilometer själv. De här spinger ett helt maraton. De är verkligen värda all uppmärksamhet och hjälp vi kan ge, säger Lola innan hon får syn på någon som ser ut att ha det tufft.
- Come on! You can do it!