I söndags sprang, jag som nog det flesta redan noterat, London marathon.
Jag tänkte idag berätta lite om loppet.
Transporten till startplatsen gick bra, och det utlovade regnet och kylan uteblev så innan loppet var jag positivt inställd. Väl på startlinjen måste jag erkänna att jag var ganska nervös, alla värdstjärnor och jag...

The "klacksong" ljöd och jag kom iväg bra och kände nog ganska direkt att jag lyckats pricka formen. Det var en skön känsla att hänga med utan att behöva kämpa alltför mycket. Hararna skulle dra täten till 1.03.30 halvvägs, och det visste jag var för snabbt för mig så jag hade planerat att försöka gå med i andraklungan. Konstigt nog verkade inga av topplöparna riktigt intresserade av hararnas fart utan istället blev det en en stor andra klunga bestående av idel topplöpare.
Vi passerade 5 km på 15.07, och vidare 10 km på 30.35.Jag undrade lite hela tiden när dom skulle börja köra på mer, men det dröjde faktiskt ända till 24 km. Vi hade 1.05.11 halvvägs.
Vid 24 km kom det ett kraftigt ryck, och det var då jag tvingades släppa. Jag hamnade själv, men såg snart att självaste värdsrekordhållaren Da Costa släppte. Vid 30 km kom jag ifatt brasilianaren och vi slog följe. Jag hade ingen riktig koll på klockan, så jag trodde faktiskt att jag låg under 2:13-gränsen. Min egen klocka hade stängts av vid "närkontakt" i klungan. Det var först vid 40 km som jag insåg att jag tappat alltför mycket fart för att klara 2.13. Med en "Pinto-avslutning" hade det gått. Jag gjorde ett försök och gick ifrån de löpare jag låg med, men 7.04 sista 2.2km räckte alltså inte.

Första intrycket efter loppet var en liten besvikelse, 19 sekunder för långsamt... men det var ialla fall ett rejällt pers. Känslan av att det finns lite tid till att plocka, vid ett perfekt lopp gör att jag inte är alltför nedslagen.
Nu gäller det bara att försöka ladda om till Stockholms-maran, och göra ett bra lopp där.
Faktum är att benen känns såpass bra att jag troligen startar kvalité- träningen redan på söndag med terräng-SM. Förhoppningsvis kan jag stärka Spårvägens lag på 12 km.

Jag avslutar med att tacka de som gratulerat på forum. I övrigt kan jag säga att jag värderar tiden i London som bättre än mitt bästa i Stockholm. London-banan är visserligen mer lättlöpt (inte alls lika kuperad som Sthlm), men 2.13 känns ändå som en avsevärt bättre tid än 2.15.
I Stockholm har vi svenskar också fördel av bra uppbackning med vätska och hejarrop, det får man klara själv i de internationella storloppen. Jag kan också ärligt säga att jag aldrig varit så bra tränad inför något annat lopp som jag var nu inför London.