Ultralöparen Rune Larsson
Rune Larsson har varit framgångsrik som maratonlöpare, men det är genom de extrema prestationerna som han gjort sig känd, med bland annat tre segrar i Spartathlon.
Hur ser löparen Rune Larssons löparkarriär ut?
- Jag började som orienterare när jag var 10 år. 16 år gammal sprang jag mitt första maratonlopp (3:04,24), eftersom jag drömt om att få tävla i riktigt långa löptävlingar sedan jag var 8 år gammal. 1979 sprang jag mitt första ultralopp, Hälsingeleden (51 kilometer) och det loppet framstår ännu till denna dag som det roligaste jag haft i ett par löparskor.
- Jag började träna hårt 1980 och studerade i USA mellan 1980 och 1983. Där gjorde jag mina bästa lopp på distanser upp till maraton (30:35,7 på 10.000 m och 2:18,38 på maraton). Men jag visste ända sedan barndomen att det var de riktigt långa distanserna jag skulle ägna mig åt så jag började fokusera på ultradistans 1984. Mina bästa resultat på de distanserna är 262,640 km i 24-timmarslöpning och mina tre Spartathlon segrar.
Vad krävs för att bli bra i ultralöpning, är det någon skillnad mot maratonsträckan?
- Ja, skillnaden mot maraton är stor, men maratonlöpare som har rätt fysik och psyke kan göra den omställningen relativt lätt. I alla fall upp till 100 kilometer, som mer eller mindre liknar ett förlängt maratonlopp. En ultralöpare behöver vara mer stryktålig än en maratonlöpare. Att kunna behålla löpekonomin även när man är helt utmattad är en annan lämplig egenskap.
- Men man ska hålla i minnet att kraven på kropp och psyke skiljer sig väsentligt mellan 100 kilometer och ett Spartathlon, till exempel.
Vad är det roligaste och mest inspirerande träning du kört genom åren?
- Jag blir väldigt ofta euforiskt lycklig när jag upptäcker att kroppen är så frisk och stark att jag kan fara fram genom bygden utan något motstånd. Roligare än så behöver inte löpningen vara. Ska jag plocka ut enskilda typer av träningspass så är det nog när jag drar iväg med en ryggsäck med mat, vätskebälte och kartor på en löptur som tar hela dagen.
Om jag skulle välja ett ultralopp, vilket skulle det vara och varför?
- Då skulle jag rekommendera dig att löpa Comrades i Sydafrika. Detta 90-kilometerslopp är större än Vasaloppet, med sina 20 000 startande.
- Hela den tävlingen är en enda lång folkfest och en framskjuten placering där får en väldig genomslagskraft.
Just nu är du kanske inte mest känd som ultralöpare, utan som en av de två "äventyrare" som nyligen genomförde en Atlantrodd på 95 dagar. Varför denna "strapats" och kan du kort berätta lite om upplevelsen?
- Extrema uthållighetssporter har utövat en oemotståndlig lockelse på mig sedan jag var barn. Detta var en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Redan som liten parvel förstod jag att det fanns stora upplevelser att hämta i sporter där man fick kämpa sig fram dag och natt genom naturen för egen maskin.
- Roddturen över Atlanten var till och med mer fantastisk än vad jag kunnat drömma om. Solen sken på dagarna, på nätterna satt man och upplevde friden under stjärnorna. Ibland blåste det kuling och vågorna kunde bli väldiga. Vi såg valar, delfiner, hajar, jättesköldpaddor och mycket annat. Det var en underbar blandning av adrenalinkickar och djup sinnesfrid.
Har du återhämtat dig?
- Nej, inte ännu. Löpningen känns stel och okoordinerad. Men jag är snart som vanligt igen.
Var det inte svårt att vara utan löpning i 95 dagar, eller det kanske var så mycket annat att du inte saknade löpningen?
- Det var så mycket mer än bara löpningen jag var utan. Förflyttning ombord på vår lilla båt skedde krypandes eller hasandes, så jag gick inte ett enda steg på ett kvarts år. Jag saknade aldrig löpningen. Förmodligen har jag aldrig varit beroende av att springa. Viloperioder har oftast passerat utan abstinens.
Vad blir nästa utmaning för dig, och vad står närmast på träningsprogrammet?
- Nästa utmaning är att hitta ett sätt att försörja familjen, för jag var tvungen att säga upp mig från jobbet för roddtävlingen. Men än så länge klarar jag mig på att hålla en del föredrag. Löpningen är en del av min livsstil och därmed en totalt integrerad del av livet, men ska jag vara ärlig så har jag inga omedelbara ambitioner som löpare. Fast jag vet att Spartathlon, som jag klassar som världens hårdaste och mest inspirerande löptävling, kommer att aktivera ambitionscentrum i min gamla löparhjärna förr eller senare.