När Roger Bannister vaknade på morgonen den 6 maj 1954 var han första tanke att ställa in sitt planerade försök att bli den förste under fyra minuter på en engelsk mile, 1609 meter eller 1760 yards om man så vill. Det var småkallt, det duggregnade och det blåste mycket, alldeles för mycket.

Världsrekordet löd på 4.01,3 och hade stått sig i tio år. Fyraminutersbarriären hade vuxit sig stark och ansågs hart när omöjlig att underskrida.
Bannisters löparkarriär var inne på övertid. Hans grundplan hade bestått i att vinna OS-guld på 1500 i Helsingfors för att sedan satsa enbart på de medicinska studier han startat 1946. Nu skrällvann Luxemburgs Joseph Bartel distansen och Bannister blev fyra men Zatopeks dubbla guld på 5000 och 10 000 meter överskuggade allt annat i friidrottsväg.

Bannister insåg efteråt att han var alldeles för tunt tränad för att klara två lopp inom en så kort tid. Inspirerad av Zatopek och i samarbete med österrikaren Franz Stampl ökade Roger Bannister träningsdosen rejält från de 45 minuter per dag han kört innan.
Rykten om att australiensaren John Landy och amerikanen Wes Santee också siktade på underskrida fyraminutersgränsen fick britten att välja ett tidigt rekordförsök inlagt i en lagmatch mellan det brittiska förbundet och Oxford på Iffley Road i universitetsstaden.
Roger, som inte tagit ett löpsteg på fem dagar, drabbades av tvivel. Formen var rätt men vädret fel. De vidtalade och mycket meriterade hararna, Chris Chataway och Chris Brasher, krävde besked. Rekordförsök eller inte?
Fram mot eftermiddagen mojnade vinden och Bannister gav klartecken. Vid starten 17.10 på eftermiddagen var det inte vindstilla men inte långifrån.
Rekordförsöket började illa. Trots det lilla fältet, sex man, tjuvstartade Chris Brasher. På andra skottet kom loppet i gång och Brasher tog täten, Bannister lade sig på andra plats och Chataway på tredje.

- Fortare, fortare, skrek en övertänd Bannister till Brasher trots att första varvet gick på 58 sekunder. Brasher fortsatte sedan andravarvet och halva distansen passerades på 1.58,5, exakt enligt plan.
Då tog Chris Chataway över handlingen och fullföljde sitt uppdrag planenligt . Efter tre fjärdedelar av sträckan var passertiden 3.00. Bannister gick upp i täten, väl medveten om att chansen till en "dröm-mil" verkligen fanns.
- Det fick mig att fortsätta trots att det svartnade för ögonen på mig på upploppet, berättade Bannister långt senare.
Bannisters gode vän Norris McWhirter fick glädjen att kungöra tiden:
"Ladies and gentlemen, here is the result of event number 9, the one mile. First, number 41, R.G. Bannister of the Amateur Athletic Association and formerly of Exeter and Merton Colleges, with a time which is a new meeting and track record, and which, subject to ratification, will be a new English Native, British National, British-Allcomers, European, British Empire and World Record. The time is three..."
Längre hann inte McWhirter innan de 1100 åskådarnas jubel överröstade honom. Det nya världsrekordet skrevs till 3.59,4, en sänkning med 1,9 sekunder.
Bannister hade skapat ett stort stycke friidrottshistoria. Det spelade ingen som helst roll att Landy noterade 3.57,9 i Åbo sex veckor senare - Bannister hann först!
Roger Bannister kompletterade sin säsong med att vinna 1500 meter vid EM i Bern och den engelska milen vid Samväldesspelen i Vancouver. Sedan fortsatte han sin medicinska studier med neurologi som specialinriktning.
Chris Brasher fortsatte att tävla och han krönte sin karriär med en guldmedalj på 3000 hinder vid OS i Melbourne. Därefter började han skriva i The Observer. Brasher lanserade orienteringssporten i Storbritannien och det var han som tog initiativet till London Marathon 1981.
Chris Chataway tävlingslöpte över OS i Melbourne innan hans politiska intresse tog över. Han kom in i Parlamentet och innehade några ministerposter i början av 1970-talet.
Den brittiska radio- och TV-bolaget instiftade detta år 1954 ett pris, BBC Sports Personality of The Year, som med tiden blivit prestigefyllt. För oss med dagens perspektiv skulle Bannister ha utgjort det självklara valet. Men det blev inte han, inte heller fotbollspelare som Sir Stanley Matthews eller Tom Finney, inte ens någon cricketstjärna. Valet föll på Chataway!
- Roger hade otur på två sätt, framhåller Chataway numera, för det första gick världsrekordloppet tidigt på säsongen och långt före omröstningen, för det andra visades hans absolut bästa prestation - när han noterade 3.58,4 i Samväldesspelen och slog Landy - så tidigt på morgonen i BBC att det knappt nådde några tittare.
För Chataway var det precis tvärtom! Hans topp-insats kom sent på säsongen, 13 oktober, när han satte världsrekord på 5000 med 13.51,6 i stadsmatch mellan London och Moskva inför 40 000 åskådare och miljontals TV-tittare.
Om någon tror att Chataway börjar blanda ihop åren när han refererar till TV så måste man komma ihåg att Storbritannien låg mil före Sverige på 1950-talet inom det området. BBC direktsände Wimbledon-tennisen redan 1937.
Detta klassiska mile-rekord firas som sig bör med pompa och ståt och ett nytt möte den 6 maj mellan det brittiska förbundet och Oxfords universitet som investerat en halv miljon kronor på evenemanget. Sir Roger Bannister och Sir Chris Chataway är förstås hedersgäster och det skulle Brasher också ha varit om han inte dött i lungcancer 2003.
Bannister, som fyller 75 i år, har en ödmjuk inställning till sitt rekord:
- Jag var rätt man på rätt plats i rätt tid!

Resultat
1) Roger Bannister, 3.59,4
2) Chris Chataway, 4.07,2
3) William Hulatt, 4.16,0
4) Alan Gordon, ingen tid
5) G.F. Dole, ingen tid
6) Chris Brasher, ingen tid