Lite småsen nummerlappsuthämtning men jag unnar mig ett varv på sportmässan ändå. Köper en gel, kollar in montrarna, bygger lite på loppsyket. Kramar hejaklacken och joggar bort mot starten. Eller hade tänkt jogga bort mot starten - jag inser plötsligt att den stora karavanen dit redan har gått och vägen är bräddfull av löpare från alla startgrupper. Uppvärmningen blir istället jogg blandat med småryck och promenader. Och det sista toabesöket kan jag fetglömma.

Ändå varm och redo och jag hittar en vettig position i startfållan till grupp 1C, långt ner och nära kanonen. Grönsta gärde är lite blött och stigen en aning lerig - men inte mer än att vi bara får lite stänk på benen. Jag följer med i startrushen, kör på första kilometern i bra fart men utan att tokrusa - ganska nära 4:00/km skulle jag tippa. Ingen sol nu men det är varmt och absolut inget regn i luften. Vi lämnar fälten och faller in på den lilla grusvägen ut mot Ekholmnäs. Ganska tjockt med löpare men det flyter på bra och jag har inga behov att vare sig avancera eller falla tillbaka. Tar det lugnt i uppförsbackarna och släpper någon position, i gengäld flyter jag på lite snabbare i medluten. I svaga backar är det oproblematiskt, långa branter som efter Killinge sliter lite mer men alternativet att bromsa sig ner känns mer kostsamt så jag lödar på i full fart nedför.

Kollar klockan efter första halvmilen, precis över tjugotvå minuter är ett bra öppningstempo, ansträngningsnivån har stabiliserat sig efter de första snabba två kilometrarna och efter Killingebackarna ska vi över ytterligare en knöl innan slätlöpningen runt Kyrkviken tar vid. Lite negativa tankar innan flacken, jag har lite dåliga vibbar i gluteus maximus, inget allvarligt men lite tidigt i loppet för att vara riktigt bra. Slår bort det och hittar in i rytmen på de breda och plana vägarna. 4:15-tempo, rimligt bekvämt och det är massor med publik - hustrun står där och skriker sig blå på allt och alla men särskilt på mig och det känns fantastiskt fint.

Andra halvmilen några sekunder snabbare än tjugotvå minuter, jag springer i princip jämnt med 2:17-loppet för två år sedan, vilket är bra - öppningstempot är helt rätt för en tid i spannet 2:13-2:15, fast allt hänger på hur mycket kraft och pannben som finns kvar efter fjärde halvmilen. Men först ska vi ut på Fågelöudde, sträckan mellan 11 och 15-16 km är nog den finaste på hela loppet ur löphänseende; leende och lättlöpta stigar i vacker skog, dessutom får vi ner lite solsken mellan träden. Tempot känns kanske aningen för ansträngt men jag tänker inte sänka det i det här läget och hur som helst är det sann löpglädje att springa just här.

Fast vid västekontrollen efter halva loppet blir det lite pallaver när jag missar sportdrycksdelen av bordet, får vända och krockar med en löpare. Svär till, får min mugg och kommer iväg igen. Brukar annars ha en förmåga att vara snabb och smidig genom kontrollerna men nu tappar jag lite på löparna i min omgivning. Men 15-kilometerspassagen på 1:05:30 är helt rätt och det är bara att elda vidare. Även fortsatt bjuds vi på djupa skogar, mossbelupna trädstammar och en eller annan soltråle lyser upp den slingrande löparormen som dundrar fram över Hustegaholm. Nu vidtar den mer kuperade löpningen tillbaka mot Bosön. Ett oräkneligt antal korta branta backar, ömsom upp, ömsom ner. Tyvärr har man varit tvungen att förbättra stigen på några ställen - förut var här en del rötter och lite löpning som hade lite mer riktigt terrängstuk i några hundra meter men i år har det jag minns som det bästa partiet ersatts med något som snarare att betrakta som slät grusväg. Synd.

Taktiken att löda på nedför och gå lätt uppför är kostsam härinne men det finns egentligen inga alternativ. Det tunga är inte att tackla uppförsbackarna - det är bara att trippa på, den verkliga utmaningen är att för miljonte gången övertala benen att ralla upp i överfart i nedförlöporna och att samtidigt hålla koll på både mark, bansträckning och medtävlare. Det känns aningen tufft och målet känns avlägset och det är en skänk från ovan att plötsligt stöta ihop med en löpare jag känner. Åtminstone några minuter av det tyngsta partiet kan vi prata bort innan han försvinner framför mig - även om jag först rinner förbi honom i ett par av nedförsbackarna. Och så är vi ute på asfalten i Askrike, jag drar i mig en gel och får en mugg vatten från den osanktionerade vattenkontrollen som alltid finns här - åter efter ett visst pallaver. Lång asfaltslöpa nedför mot passagen intill målområdet. Folk överallt och god stämning igen. Halvmilen på drygt 23 minuter vilket om något är för snabbt.

Segt uppför backen vid drygt tjugo kilometer och efter 21 kilometer ska tempot upp igen om det ska bli någon putsning av perset. Men gluteerna är trötta och dessutom har ländryggen börjat protestera, av den tänkta farthöjningen blir det bara en matt jogg i femminutersfart, de långa fina nedförslöporna blir bara plågsamma och på de plana lättlöpta partierna orkar jag inte hålla uppe tempot heller. Försöker mana på mig själv men inga knep i världen kan hindra klockan från att ticka iväg alldeles för fort och när jag kommit halvvägs upp i abborren har den femte halvmilen rullat förbi på tjugofem minuter. Symptomatiskt nog har vädret fulat till sig - molnen är täta och det blåser kallt utifrån fjärden. Regnstänk i luften. Sista halvmilen är nog i princip löpbar på de 21 minuter som kulle krävas men då måste kroppen vara hel och rimligt pigg - jag konstaterar trött att loppet är kört och ställer in mig på att rulla i mål på ytterligare en tid någonstans just under 2:20.

Jag fokuserar på att gå i mål med någon form av stil och landar på 2:19:05, vilket jag nu efter ett dygns ältande har bestämt mig för är ett mått på min slitenhet snarare än min kapacitet. I min tidiga planering av träningsåret fanns Lidingöloppet med som ett prioriterat äventyr men efter Kalmar kändes det roligare att förlänga den goda triatlonformen med urladdningen på Tjörn. Det är absolut ingenting jag ångrar idag - men jag måste nog inse att det samtidigt omintetgjorde alla möjligheter att krama en vettig tid ur kroppen här på Lidingö. Tror jag har sagt det förr men jag säger det igen - ska jag springa på Lidingö igen så får det bli med fullgoda förberedelser, med en kropp som är i form och har fartuthållighet för hela sträckan. Sådana här halvdana prestationer blir bara meningslösa och förtar hela glädjen med att tävla.

Å andra sidan är en fest är en fest är en löparfest och det är alltid lika kul att springa stora lopp, träffa alla glada och trevliga människor och insupa löparatsmosfär. Svårt att låta bli.