Lite efter med sömnen är jag, så det tänkta progressiva gryningspasset skjuts fram till lunchen istället. Egentligen vill jag ha en ganska plan sträckning till det här passet - vilket blir lite småproblematiskt i södra Göteborgsområdet där jag jobbar. Mossenspåret får duga, 1130 meter i omloppsbana kring en risig sumpskog.

Ger mig ut i den grå hösten, växlande men tilltagande vindar kastar löv i slumpvisa riktningar och det nyper i knogarna. "Dä ä möcke en sa ha - en sa ha vantar också" som han sa som blev stoppad av polisen för att lyse fattades på cykeln. Vantarna ligger emellertid tryggt stuvade i lådan hemma, så det får bli som det kan med det. Tempot är lätt och ledigt de första varven, Mossenspåret är som nästan alla motionsspår i vårt avlånga land onödigt kuperat. Uppför ena trededelen av varvet i ett par smått orytmiska, skarpa stigningar och så nedför i en svepande backe förbi Fysiken. Sista tredjedelen är plan innsn det bär iväg ut på nästa varv. Och nästa. Och nästa.

Tempot skruvar jag långsamt men obevekligt upp. Första varven i femminutersfart. Så ett par varv i 4:40-tempo. Känns lätt och obesvärat att anpassa sig även till den farten och jag höjer ytterigare lite. Ett par varv flyter på i aningen snabbare än 4:30/km. Flykthastigheten uppnår jag väl aldrig riktigt, även om min omloppsbana nog är tämligen eccentrisk - och de sista tre snabba varven går iallfall fortare än 4:10-fart. Ansträngninsnivån är kännbar men hanterlig och efter närmare tretton kilometer av långsam acceleration får jag slå av på takten och jogga ner den sista kilometern tillbaka till kontoret. De här passen är hur kul som helst - även under risiga yttre betingelser; att steg för steg öka farten, känna hur kroppen anpassar sig till ansträngningen och hur det hela tiden finns mer att ge är alltid lika tillfredsställande.