Småtösorna har vernissage i Kungsmässan idag, den mycket uppskattade konstkursen börjar lida mot sitt slut och alla arbeten ska hänga utställda i en vecka. Som sig bör invigs utställningen med publikens jubel, rosutdelning och pompa och ståt. Stort. Jag bevistar evenemanget i en avantgardistisk löparmundering och ger mig sedan ut i gråhösten för att ta mig hem. Medvind idag, dock, och även om himlen är grå och tung kommer det ingen nederbörd ur den.

Lätt jogg ut ur Kungsbacka, jag springer och filosoferar över livet, universum och allting. Över träning, tävling, träningsplanering och livspussel. Har kommit fram till att det jag verkligen trivs med är träningen i sig. Att fnula ihop en grovskiss för en halvsäsong och sedan få den att funka i en vardag med mina fantastiska barn och deras konstkurser, fritidshämtningar och skolbestyr, matlagning, (förvisso bristande) husunderhåll och även ett eget (blomstrande) kärleksliv. Att kunna få in ett tvåtimmars långpass mellan en utställning i Kungsbacka och middagen hemma är inte en svår men väl en spännande hobby. Och att faktiskt se till att njuta av passet blir ett bivillkor som är lätt att glömma. Samtidigt behöver jag mål med träningen, intressanta utmaningar att träna inför. Men jag har ruskigt svårt att prestera när jag sätter upp hårda tidsmål; Lidingöloppet är ett strålande exempel där jag alltid satsat och nästan aldrig gjort mig själv rättvisa. I andra änden av skalan ligger Munkastigen som jag väsentligen aldrig formtoppat inför och som jag i stort sett alltid sprungit bra på. Värt att fundera över, speciellt om man som nu lurar på nya storslagna mål inför kommande säsong.

Rolfsåns brusande vatten och den tjusiga gamla stenvalvsbron bakom mig, jag springer på den lilla grusstumpen som är kvar av den gamla gamla varbergsvägen innan jag viker av bort mot Fjärås. Med det här passet har jag fullgjort upprampningsfasen för hösten, nästa vecka blir det en lättare återhämtningsvecka och sedan är det full fart igen. Drygt sex löpta mil per vecka, aderton mil på hojen och så ytterligare tre timmar att fördela på styrketräning och simning är grundträningsambitionen. Utom var fjärde vecka då som får bli återhämtningsvecka.

Upp för kyrkbacken till bräckan, vätskebältet är tomt så här långt men den trogna bräckapumpen förser mig med friskt och gott vatten filtrerat genom den massiva moränen. Ett par godisbitar fanns lätt tillgängliga på utställningen också så de fick åka med i fickan. Unnar mig en kortare promenadpaus, tittar på utsikten och äter en hallondragster. Vyn växlar ständigt här uppe, ibland ligger Lygnern som en spegel, ibland som ett grått och hotfullt innanhav. Idag är det något mellanting, lugnt vatten men grå skyar, rostiga löv och så en kråka som kraxar lite höstlikt. Stämningsfullt. Nog pausat, upp i fart igen och ner på den lilla stigen mot Tom som löper under svalhögarna.

Det känns lätt och fint på rakorna över Ölmevallafälten, kanske är det medvinden, kanske är de de för dagen så lätt flyende tankarna som underlättar löpningen. När jag närmar mig Österbyn har jag sex kilometer hem och jag trycker upp farten i 4:30/km. Det går ganska lätt trots att jag har drygt två mil i benen redan och jag håller tempot över rakan, uppför de små backknixarna till Gårda brygga och så längs ringvägen bort till Mor Annas väg. I skogen vid reningsverket slår jag av på takten och unnar mig en lätt och förnöjd jogg sista kilometern hem.