Jag har ett grovt träningsschema utlagt på en fyraveckorscykel, det är några cykelpass som ska in varje vecka, lite simning, lite styrketräning och runt sex mil löpning. Passen finns specificerade i typ och ungefärlig längd och dessutom är de utlagda på en preliminär veckodag. Den här veckan, till exempel, hade jag från början klubbsimning och ett 45 minuter löppass med kortintervaller inlagt för måndagen, ett 2-3 timmar långt cykelpass för tisdagen, progressivt morgonlöp om dussinet kilometer och gymstyrka på onsdagen, långt långpass i terräng (~3 timmar) om torsdag, gymstyrka och 90 minuter cykel på fredag, simning och löpta tröskelintervaller på lördag samt slutligen söndagen som vilodag.

Men på onsdagkvällen inser jag plötsligt att hustrun befinner sig i Torrekulla och att bilen ska åka och få nya skor på fredag. Träningsplanen pusslas om, varför inte springa till Torrekulla och spara lite logistik - om bilen ska stå i Kungsbacka hela fredagen passar det att köra ett backpass på cykel om morgonen och lite distans med spinups på tillbakavägen. Ute är det ändå en galet obehaglig ishalka nu när mörkret sänker sig under en klarnande himmel, och tanken på en cykeltur hemåt är inte översig lockande. Jag flyttar runt lite på mina inplanerade pass och ser att de tänkta momenten fortfarande går ihop sig, byter om och joggar iväg nedför Toltorpsdalen.

Morgonens cykelpass känns nog mer i kroppen än det långa löppasset igår, benen är lite motsträviga och det känns allmänt jobbigt. Lite obestämt harkel i halsen som stör också, funderar på om det är en infektion på gång eller om det bara är något tillfälligt. Viftar bort det och drar upp tempot till 4:45/km i det lätta medlutet. Vägarbete på norra sidan av Toltorpsdalen så jag leds över på höger sida av vägen istället. Gångbanorna här är ett lappverk av trottoarer som ständigt leder in bland hus, parkeringsplatser eller helt enkelt upphör - störigt. Krånglar mig ändå ner genom Mölndal och ut mot Rävekärr. Mörkret har sänkt sig och frostfläckar glittrar mot mig i gatlyktornas sken. För det mesta är fästet bra men rätt var det är kommer man över ett område med osynlig blixthalka. Läskigt, glad att jag inte cyklar.

Ut på den långa och raka cykelbanan längs järnvägen mellan Mölndal och Kållered. Drygt tre kilometer nästan helt rakt fram, en skarp vänster-höger på mitten, det är allt. Ökar farten till en snabb men överkomlig ansträngningsnivå, någonstans nära mjölksyratröskeln men definitivt inte över. Klockan indikerar fem sekunder snabbare än fyraminutersfart vilket är överraskande fort. Fokuserar blicken långt borta på lamporna i slutet av raksträckan och koncentrerar mig på att springa, snabbt lätt och snyggt; stegen rappa och armpendligen distinkt och parallell. Sänkta breda axlar. Fästet är bra genom kurvan på mitten och tempot håller jag hela vägen - precis under stationsklockan när jag avslutar fartökningen håller jag på att stå på öronen på en isfläck men genom en vidunderlig kombination av bensprattel och stokastiskt armviftande håller jag mig på fötter - och kan avrunda stilenligt med ett par kilometers nedjogg bort till min slutdestination på andra sidan E6-an.