Hemma hos syrran i Granhed har det fallit ett par centimeter nysnö under natten, så ett progressivt morgonpass eller några andra farteperiment kommer som inte på fråga - därtill känns underlaget alltför förrädiskt. Istället kör jag några varv runt byn, en ondulerad två och en halv kilometer lång slinga genom ett koncentrat av södemanländsk natur. I hagen hackar en spett lite förstrött och mellan grantopparna flyttar sig en korp. Jag slinter till någon gång när det är blankis under snön men annars ger de trailmönstrade skorna trots allt ganska gott fäste i normal distansfart.

Rundar kvarnforsen vid Lillån, vattnet brusar i en lätt vintervit inramning, kroppen börjar kännas varm och det är rätt gott att springa. Ut på Stöttastenvägen och en liten intensitetshöjning uppför den flacka drygt halvkillometern långa backen tillbaka till byn igen. Första varvet avklarat och jag fortsätter ut på nästa. Tittar på den ensamma raden löpta fotspår i det tunna snötäcket. Jag springer och spekulerar lite över faskoppling och frekvensmodulering; nu när jag är varm känns förra varvets steg onaturligt korta och jag får anstränga mig, närmast trippa, för att hålla samma steglängd. Små skillnader i just frekvens är ju lätta att mäta med hög noggrannhet - om man räknar hur många steg det tar innan man skiftat in i och ur fas med de gamla spåren får man direkt frekvensskillnaden, eller i det här fallet snarare våglängdsskillnaden. Samma fenomen gör det lätt att stämma en gitarr och djupast sett är det också anledningen till att man har frekvensmodulerade radiosändningar och inte amplitudmodulerade - det är helt enkelt så lätt att mäta frekvensskillnader att man till en liten insats får en bra signalstyrka att jobba med.

Ur just löphänseende finns det folk som funderar mycket över om man ska öka frekvensen eller steglängden om man ska springa fortare och det finns flertalet lärda studier där man kollat just det i spurten av tretusenmeterslopp och tiotusenmeterslopp. Svaren är väl inte glasklara - en slutsats man kan dra från eliten är väl iallafall att om man ska springa fortare får man först ta och springa mer. I alla frekvenser och steglängder man kan komma över.

Jag släpper frekvensfilosoferandet en stund och kör ytterligare en långbacke. Ut på tredje varvet, åter i lätt distansfart. Det blir en tredje backe också innan jag tillåter mig en halvannan kilometer lång nedjogg. Inne har småtösorna tagit storkusinerna till hjälp för att grädda frukostpannkakor, där finns både tunna äktsvenska och amerikanskinspirerat tjocka att tillgå. Perfekt efterpassetfrukost.