Hemjogg; en sen arbetsdag inklusive representationsmiddag är avslutad. Två öl till maten men en lätt-transport bör inte vara några problem att åstadkomma. Fantomombyte på restaurangtoaletten och så en lätt jogg genom stan till tåget. I andra andan väntar de fyra kilometrarna hem från Åsa samhälle. Landsbygdkvällen är kolsvart, det blåser lite och är fortfarande runt tio minusgrader. Vaden krånglar ännu, något som möjligen men kanske inte är soleus fäste - eller om det nu är ursprung, jag lär mig aldrig vilket som är vilket, det på underbenet iaf - smärtar lätt vid varje fotisättning. Särskilt varm blir jag ju inte heller i kylan så så mycket bättre blir det inte efter ett par kilometer heller. Misär. Mörker. Och fästet på den svarta asfalten är tveksamt. Fästet på den vita asfalten är om möjligt sämre.

Lämnar vägen och drar in i skogen vid Stenudden. The Bliss! En lagom uttrampad stig jag vet vart den leder (hem) ringlar fram i det bäcksvarta, ljuskäglan från min lilla pannlampa lyser bara upp ett par meter av snöunderlaget men det räcker för att reagera på och följa med i svängarna. Jag glömmer bort benbekymren och bara njuter av löpningen istället. Så här bedrives vinterlöpning. Så här! Ett tunt skikt av hård och skrovlig snö på isigt och rotigt underlag ger överlägset fäste jämfört med den släthala asfaltsmisären - och stigens sträckning blir lätt att följa när allt annat är vitt och orört. Alldeles för snart kommer jag ut på Kroken, det varma skenet från lamporna hemma välkomnar mig och det korta passet är slut nästan innan det hann börja. Efteråt kommer en lätt värk i vaden som känns sådärbra och jag misstänker att jag for fortsätta ta det lite soft några dagar till.