Lunchpass och inspektionstur i Safjället och Änggårdsbergen. De mest vältrampade stigarna i Änggårdsbergen är lika isiga som trottoarkanter - tur att det finns mindre stigar och bättre vägval att tillgå. Jag joggar i lätt och oansträngt tempo, den nivån verkar lämna vaden helt oberörd så jag kommer nog att stödjogga en hel del i det här fartsegmentet ett tag framöver - tyngre pass på trainern (cykel alltså) och softa flufflöp i skogen kanske inte behöver vara så illa trots allt. Den stora stigen ner mot Torsgården förbi Trinde mosse är bitvis fin och lättlöpt, bitvis isgata. Snön är knagglig och skaren bär inte riktigt, så det blir till att hålla sig på stigen även när det är isigt.

Vid södra foten av Västerberget svänger jag in på den sista halvmilen av Sandsjöbackaloppets tilltänkta sträckning. Stigen som försvinner in i Mölndalsravinen är trampad av ett fåtal fötter och genom den smalaste delen av ravinen är det fantastiskt fin löpning, lite uppför längs den lilla bäcken på botten av den smala naturformationen. Så vidgar sig ravinen till en bred U-formad dalgång där botten är täckt av ett plockepinn av vindfällda träd, halvt nedsjunkna i den vattensjuka marken. Här finns en hemlig nästan aldrig använd stig som klättrar brant uppför på östsluttningen och slutar vid ett av rösena på västerberget. Stigen har varit helt oanvänd under vintern, verkar det, för här finns inte ett spår. Ändå är det en ganska bra väg upp på västerberget, inte alls lika ohemult knagglig som stigen från söder - och dessutom slipper man isen från alla gamla fotspår och det vattendrag som alltsomoftast rinner fram där man ska upp från det hållet.

Skaren bär inte men är hård nog att skava mot underbenen, de femhundra metrarna upp till röset och Västerbergsstigen blir en dryg och ganska plågsam promenad - men får vi bara spårat upp stigen en smula kommer det här att bli det en riktigt fin rutt genom alltför sällan bevistade delar av Änggårdsbergen. Botten av Mölndalsravinen erbjuder en vildmarksskänsla som är helt unik så nära stadskärnan och här uppe på västerberget är utsikten hisnande vacker. Jag stannar upp, andas en smula innan jag joggar vidare längs den återfunna stigen.

Ner mot Toltorpsdalen på väl trampad stig, det är dock inte så isigt som jag hade befarat utan löpbart hela vägen. Så upp på andra sidan dalen längs Safjällsgatan. Den föredragna stigen går inte rakt uppför den isiga branten direkt till motionsspåret utan lite på skrå mot sydost, rundar den lilla Sagfjällstjärnen och fortsätter så i princip raka vägen genom skogen norrut till Krokslätts idrottsplats. Känns som ett perfekt val genom ett i övrigt ganska isigt och svårlöpt skogsparti.

Innan jag är klar för dagen hinner jag också med att prova de sista smågatorna mellan Safjället och det tilltänkta upploppet. Även här finns det små stickstigar och intressanta överväganden att göra. Allt verkar emellertid stabilt och dagens pass avrundas med en liten nedjogg tillbaka upp till kontoret igen. Elva kilometer fin, lätt löpning i allmänhetens tjänst till ända.