Lördag förmiddag och jag befinner mig på bussen till Kungsbacka. Kommer fram och påbörjar en lätt jogg på Borgmästaregatan och så längs kanalen upp mot Tölö tvärled. Asfalten ligger bar under ett tjockt lager grus och det är plant och lättlöpt till en början. Första backen kommer efter två kilometer, då jag ska över Varlaberg. Både tempot och ryggsäcken är emellertid lätt så den lilla knölen passerar nästintill obemärkt. Jag fortsätter ut längs Gröningevägen västerut. Mestadels bar asfalt här med och de första nio kilometrarna är ganska händelselösa.

Vid Kyrkobyn-Dala börjar äventyret på Sandsjöbackaleden. Jag blir välkomnad mig med en stigning i etapper upp mot de risbevuxna hällmarkerna som ligger inbäddade i skog och kärrmarker. Backarna är respektingivande mer med tanke på underlaget än lutningen i sig - bitvis är det snarare fråga om isfall än stig. Efter några hundra meter planar emellertid stigen ut och antar en mer normal vinterskepnad med en vindlande fåra av packad snö som effektivt skär genom undervegetationen. För dagen har jag försett mina Saucco Exodus med tre lösdubbar vardera, det ger inte samma perfekta grepp som en riktig dubbad sko, kanske, men det biter likväl bra och jag kan hålla ett avspänd lätt löpsteg även på de isiga partier som dyker upp här och var. Ett par rådjur skuttar skrämt ur min väg, frustande studsar de in i den täta skog som omgärdar stigen förbi Knipemyst. Hade det inte varit för den trampade stigen och ledmarkeringarna som jag passerar hade man kunnat tro att här var helt obesökt vildmark. Stigen är lättframkomlig inne skogen men när jag kommer ut i fältkanten vid Grönabur är det isigt och lite svårlöpt igen. Jag lämnar så Mysterna bakom mig, och även Sandsjöbackaleden för en tid, följer istället spårsystemet runt Sandsjö upp på Drumlinen. Stannar till på toppen och njuter av utsikten och en snickers. Sköljer ner med lite svartvinbärrssaft från svärmor. Gott och vederkvickande. På med ryggsäcken och vidare.

Jag följer spåret runt Sandsjön och kommer åter upp på Sandsjöbackaleden strax norr om Mellsjö. Skogsstigen som är det röda spåret växlar mellan is och packad snö men mestadels är den fin. Småvägarna jag följer norrut nu är tämligen isiga men å andra sidan plana och raka så det går ända ganska lätt att springa här. Vägen smalnar till en ridväg och så är jag ute vid Spårhagavägen. Två mil löpta, knappt två kvar till mitt tänkta mål i Mölndal; egentligen hade jag tänkt springa hela WRT-banan idag men jag kom inte iväg förrän närmare lunchtid så en dagsdos om en mil asfalt och 28 km skogslöpning får räcka gott.

Norr om spårhagavägen är skogen tätare och snön mer opåverkad av blidvädret; här ligger snötcäket obrutet och djupt bredvid stigen, som i sig är skönt packad snö. Ett par branta och svårforcerade backar passeras innan jag tillfälligt kommer ut ur skogen vid Årekärr, annars är det lättlöpt. På gården vid Årekärr galer tuppen och en häst bökar fridfullt runt i skarsnön. Jag joggar lätt längs den ganska isiga skogsvägen i fältkanten. Forsen vid skvaltkvarnen är helt överfrusen nu, under de fanstasifulla isformationerna kvillrar bäcken friskt. Jag stannar upp och dricker lite - medhavt - vatten och käkar lite smågodis. Jacka på och en kort promenadpaus innan jag springer vidare upp mot Oxsjön. Aningen segt i benen när jag kommer dit, underlaget är omväxlande och lite knaggligt men inbjuder till högre farter är skogslöpningen. Vilket känns i benen. Jag stretar dock på och vid Sisjön får jag sänka tempot rejält igen för här är ganska isigt. Framförallt runt badplatsen, där loppets andra depå kommer att ligga om två veckor, är det en riktig isbana. Bredvid stigen hittar man fäste lite här och var, annars får man ta det rätt lugnt. Genom skogen på en mindre stig - som också är mindre isig - och så ut på travslingan ner mot Mölndal. Knagglig men i gengäld inte så hal is, här kan man springa på rätt ok nedför om man har ben till det. Det har inte jag idag så jag joggar på lite lätt istället, men kommer ändå snart ned på plan mark på Lunnagårdsgatan.

Ett par kilometer av lätt, plan löpning på barmark över Fässbergsdalen innan nästa stigsegment tar vid. Upp över den lilla Fässbergsåsen som ligger som en kvarglömd varböld mitt i dalgången som bär dess namn. Sista sju kilometrarna av loppet härbärgerar en del utmamande löpning och tre signifikanta stigningar. Backen upp på Fässbergsåsen är den första; inte så vanvettigt brant och inte så lång men den bränner i benen ändå efter tre mil i skogen. Uppe på åsen väntar en bit av mycket fin stiglöpning genom ett lite bortglömt skogsparti. Så tar jag mig ned i det angränsande villaområdet - försiktigt för här är galet isigt just nu och så upp i det egentliga Änggårdsbergen. Jag tömmer det sista av smågodiset och det sista av vattnet, lämnar villaområdet och de isiga stigar som omger det bakom mig och försvinner upp i Mölndalsravinen; en djup och djärv spricka i skogsladskapet med en riktigt fin stiglöpa på botten. Svagt uppför i någon kilometer fram till den andra av de tre avslutningsbackarna; Södermalmsbrinken. 40 höjdmeter rakt upp i himlen och sedan är passet klart för idag. Springer man trailmaran om två veckor väntar ytterligare en kanpp halvmil av löparäventyr - men jag är fullt nöjd med 38 km just idag.