Jag trotsar sommartiden, går upp fem och ger mig iväg på ännu en tidig transportjogg till Kungsbacka station. Ute är det mörkt men klart och inte särdeles blåsigt. Kroppen känns lite mör nu efter den ganska tuffa vecka som passerat. Söndagens eftermiddagsintervaller blev rätt bra, 2x2 kilometer runt ringvägen i 4:05-fart eller rent av lite bättre, en kilometer skärpt distansfart som vila. Det är hela fartlasten i de sju mil av habil grundträning som förra veckan bjöd på - dock försöker jag hålla en fokuserad och bra distansfart under alla pass - möjligen med lite slack för just tidiga morgonpass.

För idag känns det hopplöst att trumma upp den femminutersfart jag påbjudit mig själv och det känns inte meningsfullt heller givet skaderisken som alltid kommer med en volymökning. Jag väljar att för tillfället lyssna på kroppen och joggar i den 5:45-fart som benen tycker känns som en lätt och fullständigt rimlig ansträngning. Eller snarare - jag joggar i den fart som benen tycker känns som en lätt och fullständigt rimlig ansträngning och tempot visar sig senare vara just 5:45-tempo. Det kan tyckas som en hårfin skillnad men det kan vara nog så viktigt.

Ut på Varbergsvägen och iväg. Måndagstrafiken är redan skapligt tät trots att klockan nätt och jämnt slagit sex vid det här laget. Dock ska de flesta åt samma håll som jag så för det mesta har jag en fils säkerhetsmarginal till biltrafiken. Sjunker in i en ganska behagfull meditation på den raka vägrenen. Över fälten bort mot Fjärås; än en gång däran! En slurk ur en vattenflaska i en av ryggfickorna, känner efter lite i kroppen. Det skaver och knärjer - träningssliten. Bedömer ändå att systemen är ok i det stora hela och kör på i lätt tempo.

På krönet under motorvägen har jag sprungit tolv kilometer. Det börjar vara ljust och jag kan slå av pannlampan. Har fått nog av joggtempo och inser att halvåttatåget, eller åtminstone frukosten på detsamma, är i farozonen om jag inte drar upp farten. Ökar ansträngningsnivån och frekvensen en liten aning och plötsligt flyttar sig hastighetsmätarnålen från 5:45/km till rätt sida om femminutersstrecket. Jag kan inte påstå att det sker utan invändningar från ben och centralsystem men det är inte heller särdeles komplicerat att se förbi de lama protesterna. Tempot ligger där det ligger - runt 4:55 - i de resterande nio kilometrarna in till Kungsbacka. Basta.

Vid Rolfsåbrücke är det lite fruset på marken, cykelbanan över stenvalvsbron och så uppför slakmotan in mot centrum. Fötterna släpper i frånskjutet och jag letar efter det bästa spåret. Håller pressen uppe några hundra meter till trots bakhalkan, snart är jag uppe på krönet vid Hammerö och kan defilera nedför till stationen. Gott om tid att handla kaffe och återhämtningstillbehör för tågresan.